ÅSIKT

Skulden som vapen

Åsa Linderborg om Ann Heberleins nya bok, förläggarens ansvar – och attacken mot Aftonbladets kritiker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Kennet Ruona
Ann Heberlein (född 1970) anklagar i sin nya bok Aftonbladets recensent för sin livskris i samband med utgivningen av "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
KULTUR

Det är lördag förmiddag när Pia Bergström ringer och säger att hon inte kan recensera Ann Heberleins bok Ett gott liv, som vi bett henne om. Det är omöjligt eftersom Heberlein skriver att det var Pias ”vidriga” recension av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, som fick henne att vilja ta livet av sig.

Jag tar fram mitt eget exemplar av boken, och jo, det står faktiskt så. Försvinnandet den där vinterhelgen 2009, när alla inklusive man och barn, trodde att hon var död, var Pias fel (sidan 148).

Men tidigare i boken skriver Heberlein att hon såg fram emot släppet av Jag vill inte dö, så att hon äntligen skulle få slippa leva.

I veckor hade hon planerat sitt dramatiska självmord till just den dan: ”Jag väntade hela hösten på att min självmordsbok skulle publiceras så att jag kunde få dö. Den tanken höll mig ändå uppe.” Så varför skuldbelägga en recensent?

Jag ägnar helgen åt Ett gott liv. Arbetar mig genom de guldkantade citatsjoken om meningen med livet. Försöker finna nåt originellt i resonemangen om gott, ont, sjukt och friskt, men orden flyter ihop. Bara det som explicit handlar om Heberlein får mig att stanna upp. Som när hon beskriver ett författarframträdande på Akademibokhandeln: ”Det är redan fullt av folk i bokhandeln, människor som vill se på mig, höra mig, kanske ta på mig. Jag förstår inte vad de vill.”

”Kanske ta på mig.” Jesus? frågar jag i marginalen. Heberlein beskriver alla läsare som tackar henne för att hon räddat liv med sin ”självmordsbok”. De tröttar henne med sina erfarenheter och snoriga gråtnäsor. Hon misstänker att de bara vill vältra sig i hennes elände. Heberlein vill vara exklusiv i sitt lidande, antecknar jag innan jag drabbas av skam. Vem är jag att fälla domar över nån som är sjuk? Fast nu är hon visst frisk. Hon skriver det i alla fall. Vad betyder det för värderingen av boken?

Jag läser vidare. Stryker för passagerna där Heberlein berömmer sin intelligens och skönhet (det retar mig på nåt sätt). Gör en markering där hon skriver att hon inte vill träffa sina gamla klasskamrater som är kvar med sin flintastek i den arbetarklass hon varit driftig nog att lämna (det retar mig ännu mer). Koketterande! skriver jag i slutet av ett kapitel där hon redogör för alla sina tillkortakommanden (självisk, otrogen, hybris).

Sen skäms jag igen. Varför kan jag inte bara bejaka Ann Heberleins projekt att gång på gång skriva om Ann Heberlein? Så många andra författare ställer ju sig själva i centrum – jag själv, till exempel – så varför denna missklädsamma ilska?

Kanske just för att Heberlein alltid framkallar skuldkänslor. Hur hon än beter sig, vilka aggressiva handlingar hon än begår i skrift och liv, blir hon alltid förlåten. Hon skriver det själv. Att hon är bra på att spela sårbar för att få som hon vill. Hennes böcker är exempel på denna manipulation. Hon radar upp scener där läsaren ska tycka synd om henne.

Det var det här som Pia Bergström snuddade vid i sin ”vidriga” recension (Aftonbladet 9 jan -09). Pia var full av respekt mot Jag vill inte dö, men ifrågasatte försiktigt ärligheten i Heberleins sanningsanspråk. Är boken verkligen så ”autentisk” som hon gör gällande?

Söndag kväll. Ett gott liv tynger i handen. Boken handlar om vem som har ansvar för Ann Heberleins lidande i sviterna av Jag vill inte dö: "Vilket ansvar har en förläggare för sin författare?"

Heberlein menar att "förläggaren" (Svante Weyler) ivrade fram en utgivning av en bok som hon egentligen inte ville skulle se dagens ljus (även om hon är stolt över den; boken är full av liknande inkonsekvenser). De åker runt i månader tillsammans, besöker bibliotek och mässor, utan att han fattar att hon är allvarligt sjuk av ångest.

Men vem kunde ana det? Heberlein tycktes ju stark som en oxe, hon fanns och skrev överallt. Läkaren som träffade henne efter ”försvinnandet” 2009 bedömde henne som frisk (sidan 185). Kanske var det en felbedömning. Kanske blev läkaren lika manipulerad som alla andra och gav friskhetsintyg till nån som borde tvångsomhändertagits. I frågan om vem som bär ansvar för att Ann Heberlein den där våren hade en bok på bestsellerlistan som hon nu ångrar, är dock läkarens utlåtande avgörande: Sjukvården bedömer om man är en fara för eget eller andras liv. Redaktörer bedömer text.

När Heberlein beskriver hur hon föll offer för "förläggaren", är hon bedräglig nog att lägga orden i andras munnar. Vännerna får säga att han inte behandlade henne rätt. Hans omsorger - hon beskriver dem ingående - hade bara ett enda syfte: han ville tjäna pengar.

Okej. Men vem tror att Bonniers, som är Ann Heberleins nya förlag, vill nåt annat?

Hur ska vi – och framför allt Bonniers – kunna vara säkra på att Heberlein är frisk nu? Hon har ju gett sig in i exakt samma slags projekt som förra gången.

Jag ringer Pia. Vi håller med varandra om att  Jag vill inte dö, som var en levande rapport från ett hypomant tillstånd, hade större litterära kvaliteter än Ett gott liv. Dess styrka var just att man inte visste vad i boken som var sant och inte. Samtidigt kan man inte fejka vissa saker utan att det får moraliska implikationer av det tyngre slaget. Hot om självmord, till exempel.

Pia berättar att hon, innan recensionen av Jag vill inte dö gick i tryck, kontaktade Svante Weyler och frågade hur Ann Heberlein egentligen mådde. Klarar hon det tryck som en recensionsrunda innebär? Hon fick lugnande besked: Jo, Heberlein mådde bra. Pia Bergström hade aldrig skrivit ett sånt brev tidigare, det är något av ett tabu att göra så, men efter läsningen kändes frågan akut för en kritiker som själv vet nåt om ångest.

Måndag morgon. Jag berättar för redaktionen att Pia inte vill skriva om Ett gott liv. Vi diskuterar fram och tillbaka om det olustiga i alltihop.

Det går inte att recensera boken utan att recensera människan Ann Heberlein. En kritiker tvingas ofta hantera självbiografiskt material, men efter allt som hänt blir Ann Heberlein sin egen kategori. Hur man än försöker, är det omöjligt att se boken bara som text. Hela den här artikeln - recension? reflektion? reaktion? - vittnar om det.