ÅSIKT

Metal-arbetarna

Känslig bok om profilerna som byggde den svenska hårdrocken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
KULTUR

Om ens förståelse av skandinavisk metal hämtats ur den internationella pressen, så framstår den som en perfekt Hollywood-film.

Världsomspännande succé! Larger-than-life-personligheter! Mord och självmord! Alltihop är mat för utsvultna tabloidjournalister.

Men i Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs bok Blod Eld Död pausas mytologiseringen och vi får möta människorna bakom de dramatiska rubrikerna.

För det är människorna som gör boken intressant och mindre sensationslysten. Där den norsk-amerikanska boken Lords Of Chaos – The Bloody Rise Of The Satanic Metal Underground (1998) ägnade sig åt att intellektualisera 90-talets black metal, visar Johannesson och Klingberg att de flesta aktörerna på scenen bara var kids som diggade Kiss och ville skrämma vuxna. För de flesta gick det alldeles utmärkt, för några gick det väldigt galet.

Blod Eld Död inleds på 70-talet med viking metal-pionjärerna Heavy Load, innan vi kapitel för kapitel får följa unga svenska metalfans som blir musiker. Uffe och Nicke från Entombed, ”Quorthon” från Bathory och Pelle Ohlin från Mayhem fram till Erik Danielsson som nu gör internationell succé med Watain. Tyngdpunkten ligger på den extrema delen av metallvärlden, med 90-talets black metal som ett slags epicentrum som allt pekade mot under 80-talet och som allt sedan utgick från under 00-talet.

I synnerhet är kapitlet om Dissections Jon Nödtveidt – som satt i fängelse under sju år för medhjälp till mord, innan han tog sitt eget liv 2006 – stark läsning. När de flesta artisterna liksminkar sig med samma allvar som Kiss och dyrkar Satan lika seriöst som Magica De Hex, får vi läsa hur Nödtveidts destruktiva spiral slutar med att han säger ”tack för allt” till författarna innan han tar sitt eget liv några dagar senare. Denna, hans sista intervju – återgiven i Blod Eld Död – är en blandning av en intelligent mans mörka betraktelser och störda tankeutflykter om kosmos och magi.

I samma kategori befinner sig porträttet av Shining-chefen Niklas Kvarforth. Hans självskadebeteende och nihilism är delvis kvävande, lite fascinerande, men mest bara tråkigt.

På den andra sidan skalan finns den rörande historien om tvillingbröderna som aldrig ger upp heavy metal – Pelle och Erik Gustafsson – kända som ”Bröderna hårdrock” och grundare till bandet Nifelheim. Där finns även Entombed, bandet som var på god väg mot toppen innan de blev metalbranschens arbetarklasshjältar, snarare än rockstjärnor.

På minussidan finns lite faktaslarv. Domen mot Varg Vikernes skrivs fel två gånger och Rob Halford kom inte ut som homosexuell i ”mitten på nittiotalet”, utan 1998, dels svårdokumenterade påståenden som: ”Ena stunden snurrade en Entombeddemo i bandspelaren, i nästa var stockholmarna världens största death-metalband”.

Historien om In Flames saknas också. Blod Eld Död avslutas med Watains kompromisslösa resa mot stjärnhimlen, men den hade balanserats perfekt med historien om hur det långt mer kommersiella bandet In Flames jobbat sig fram till megasuccé.

Hursomhelst är bokens stora styrka författarnas kunskaper om människorna och artisterna de skriver om. Jag har aldrig kommit så nära Watain som jag gör i bokens sista kapitel. Vi får följa deras med- och motgångar, samtidigt som Johannesson och Klingberg visar Erik Danielssons nitiska och strategiska planering av sin egen karriär. Det hela framstår som en spegelbild av hur Thomas ”Quorthon” Forsberg och hans pappa Börje ”Boss” Forsberg skapade Bathorys image och musik på 80-talet och det ger en extra dimension till Blod Eld Död: författarna visar genom grundligt journalistik arbete den tydliga röda tråd som går genom svensk metal de senaste 30 åren.

Det gör Blod Eld Död extremt trovärdig och oavsett om man är metal-nörd eller bara nyfiken är detta 365 fängslande sidor om känslor, äkthet och metal.
 

Asbjørn Slettemark

Programledare för musikprogrammet Lydverket på norska NRK.

Har sänt rock/metal-showen Pyro sedan 2002.

Översättning: Martin Aagård