ÅSIKT

Mästarnas mästare

Camilla Hammarström tappar fotfästet och blir helt ordlös inför mästerverken på Moderna museet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: Tate, London 2011
J M W Turner. Sun Setting over a Lake, ca. 1840
KULTUR

Ett lätt tryck över magen, en svindlande känsla av att för ett kort ögonblick förlora fotfästet. Så kan verkan av det sublima upplevas. Att tas i anspråk för en andlig njutning, men nästan tappa andan av den.

William Turners (1775–1851) sinnliga och översinnliga måleri slår nästan omkull betraktaren. Jag hör suckar och trevande efter ord omkring mig bland de andra besökarna, vi är flera som står slagna av ordlöshet.

Det sublima sägs springa ur fasan, ur medvetenheten om vår dödlighet trots att vi för ögonblicket befinner oss i säkerhet. Att få glänta lite på förlåten till det oerhörda.

Bredvid Turner framstår Claude Monet (1840–1926) och Cy Twombly (1928–2011) till en början lite bleka, det tar ett tag innan en djupare relation mellan konstnärerna växer fram. Hängningen har i mitt tycke tagit fasta på alltför banala likheter, som penselföring, motiv och färgställning när bilderna grupperats. Det är bara Turner som oanfrätt klarar den lite stelbenta presentationen.

Att låta konstnärskap ur olika epoker mötas är ett spännande koncept som blivit allt vanligare. Romantikern Turner, impressionisten Monet och den samtida målaren Twombly har en hel del att säga varandra. Men jag skulle inte gå så långt som curatorn Jeremy Lewison och ge Twombly samma status som sina föregångare. Hans måleri befinner sig lite vid sidan av huvudfåran och kommer knappast ge eko på samma sätt som Turners och Monets.

Den mest uppenbara kopplingen mellan de tre konstnärerna är den kroppsliga närvaron. Hos Turner finns den i de svepande penselrörelserna hos stormbyar och vågor, medan Monet bokstavligen går i närkamp med sina motiv så att målningen närapå omsluter kroppen. Twombly slutligen låter linjer och stråk överskrida bildrummen i en sinnlig gesternas dans.

En annan förbindelse är upptagenheten av atmosfär. Monet menade exempelvis att motivet var oviktigt, det han ville återskapa var det som finns mellan motivet och honom själv. Det är luften och ljuset, hur synförnimmelserna når ögat som är i fokus. Monets fläckvisa byggande av sina bilder har sin motsvarighet i Turners närmast abstrakta gestaltning av luftrummen. Den optiska bristen på information gör betraktaren medskapande. Hjärnan fyller i och binder samman för att alstra mening. Spänningsfältet ligger i övergångarna mellan abstrakt och figurativt. Ibland kan det vara ett ensamt vertikalt streck som skapar ett skepp eller en tornspira.

En av de saker utställningen vill undersöka är åldrandets inverkan på konstnären. Tanken är att det sena skapandet skulle vara särskilt avklarnat. Hos de tre konstnärerna innebär det en öppenhet inför det oavslutade; att man låter målningen vara ofullbordad in i det sista. Och ett starkt närvarande dödsmedvetande, som modereras av att man som konstnär genom sitt mogna verk överskrider döden genom att lämna spår efter sig.

Även om Jeremy Lewison i katalogen betonar det melankoliska, är helhetsintrycket av utställningen sinnlig livsbejakelse. Kanske är den något som stegras på ålderns höst.

Hur som helst finns det anledning att återkomma flera gånger till Moderna. Det är inte ofta vi i Sverige får ta del av så många mästerverk på en gång.

Camilla Hammarström