ÅSIKT

”Deppiga människor är roligast”

Jonathan Franzen om de mörka perioderna – och sin syn på svenskar

Foto: ROGER LUNDSTEN
FEMINIST Jonathan Franzen kallar sig feminist. Han har lagt ner mycket arbete på att mejsla fram Patty Berglund, den frustrerade hemmafrun i ”Frihet”. ”Det kan vara lättare att skildra kvinnor. När jag skriver om män riskerar de att bli för lika mig”, säger han.
KULTUR

Jonathan Franzen har varit deprimerad många gånger.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är han glad för.

– De som alltid är nöjda är tråkiga, säger succéförfattaren, som har rötter i Östergötland.

Jonathan Franzens nya roman "Frihet" har rosats av recensenterna.

Jonathan Franzen har skrivit Den stora amerikanska romanen två gånger. Med genombrottet Tillrättalägganden. Och med den senaste, Frihet, som självaste Barack Obama kallar ”terrific”. Det är sant, berättar författaren själv.

Han är mästerlig i sina skildringar av svåra livsval och nära relationer. Men Jonathan Franzen överraskar genom att vara en riktig skämtare privat, det märks när vi träffas. Han får mig att skratta flera gånger med beskrivningar av mänskliga svagheter. En av sina egna bokfigurer, en tonårskille, kallar han en ”irriterande idiot i sin självgodhet”. Franzens humor är lågmäld och svart.

– De som är deprimerade är helt klart de roligaste människorna, säger han.

Själv har han haft flera mörka perioder. En i slutet av sitt äktenskap och några under skrivandet.

– Det är ett miserabelt tillstånd. Men jag har märkt att depressionen är något att lyssna på och lära mig av: jag tvingas skärskåda mitt liv och förändra det som är fel.

Komplicerade relationer

Han poängterar att han inte syftar på allvarlig mental sjukdom.

– Det är en annan sak. Jag har en vän som haft det rent förfärligt. En annan nära vän tog till och med sitt liv.

Svärta och grubblerier förföljer även karaktärerna i Frihet. I centrum står familjen Berglund. Genom deras medelklasstillvaro dissekerar Franzen det moderna samhället, med allt vad det innebär av lyckodrömmar, konsumtionshets och trevande efter kärlek.

Ett grundtema är komplicerade familjeband. Makarna Patty och Walter har lånat drag från författarens egen mamma och pappa.

– De var bra som föräldrar men inte helt nöjda med varandra. De var väldigt olika. Mamma var romantisk med ett varmt hjärta. Pappa var mer rigid och kategorisk, med en stark känsla för rätt och fel.

Jonathan Franzen berättar att han länge känt att han har något viktigt att säga.

– Jag dras till att skriva om starka band och konflikter mellan dem som står varandra nära.

Beröm räddar dagen

– Men just nu är den mest pressande frågan hur vi människor ska fortsätta leva. Vi ser klart allt som är fel, hur vi förstör miljön och överkonsumerar. Hur kan vi leva med det? Vad ska vi göra i stället?

Så hajpade som Franzens romaner är just nu har han alla chanser i världen att nå ut med sitt budskap.

Hur känns det att ha blivit en litterär superstjärna?

(Här blir det en paus, liksom inför många av svaren. Sedan kommer de, snyggt formulerade som i en text.)

– Jag var vuxen när jag slog igenom, så jag blev inte helt desorienterad. Egentligen gillar jag inte när författare delas upp i ”stjärnor” och mindre intressanta. Men nu är det som det är, och då är jag glad att vara en som får uppmärksamhet. Ibland när jag känner mig eländig kommer det någon och säger ”jag älskar dina böcker” – det räddar lite av dagen.

Franzens farfar var östgöte, och det här är det fjärde Sverigebesöket.

– Det finns helt klart något reserverat hos er svenskar. Och alla ser ut ungefär som jag! säger han och skrattar.

– Det blir allt trevligare att komma hit i takt med att fler läst mina böcker.