ÅSIKT

Motstånd i rosa

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Anna-Beda Máslank
Maria Margareta Österholm.
KULTUR

Maria Margareta Österholms debutbok skrivs i en stark medvetenhet om ett brett fält av feministiska strategier. Redan det rosaskrikiga omslaget indikerar diktens premisser och allianser, och två motton av Virginia Woolf och Stina Aronson gör sitt till. Titelns laddade ord ”bekännelser” sätter, tillsammans med dikternas dagboksform, dessutom omedelbart läsarten. Vi vet ju att bekännelsegenren i kvinnliga författares händer ofta har möjliggjort ett feministiskt motstånd, och att den intima journalen som litterärt verktyg varit en väg till att problematisera föreställningar om privat och offentligt, om verklighet, fiktion och jag.

Den unga F:s bekännelser skriver en lyrisk scenografi fylld av rosor, handväskor, klackar och läppstiftsrosa trassliga flicklemmar. Här finns en fallen hjältinna som dör drunkningsdöden, här finns ett sönderfallande språk fyllt av defekta ramsor och ordspråk. Österholms flicka är ett slags skev Barbiedocksmartyr i ett igenkännbart universum av feministisk rekvisita som vill peka på den feminina ytan som just yta, och därmed som ett motsägelsefullt fält bestående av lika delar instängningsmekanismer som emancipatoriska möjligheter.

Problemet med Österholms bok – för det finns problem – är egentligen inte själva medvetenheten om de teoretiska ramarna. Problemet är diktens sätt att förutsätta läsarens införståddhet med symbolerna. Det lite koketta sättet att skriva ordet ”fiktion” och anta att det ska räcka för att aktivera ett helt komplex av tankar, till exempel om jagets framträdelseformer, eller om våra sätt att skriva fram olika slags verkligheter som förment objektiva sanningar.

En text blir inte revolutionär bara för att man låter den ropa på revolution. Så enkelt låter sig inte teoretiska figurer transporteras till en estetisk gestaltning. Så skapas ingen språkförändrande, verklighetsframskrivande poesi.

Jag önskar att jag kunde engagera mig i den gestalt som kanske kan benämnas som Den unga F., i hennes bottenvandring som möjligen slutar i ett slags sårigt katharsiskt ljus. Men hennes rosaskimrande accessoarer förblir endimensionella tecken. Inte levande litteratur.

Hanna Nordenhök