ÅSIKT

”Dear Muammar”

En död envåldshärskare är alltid bättre än en som levande ställs inför domstol och kan berätta

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Storbirttaniens före detta premiärminister Tony Blair på besök hos Muammar Gaddafi i Libyen 2007.
KULTUR

Jag råkade hamna i Tripoli någon gång i början på 90-talet. Det var ett möte med ett motsägelsefullt land. Den internationella flygplatsen saknade skyltar på andra språk än arabiska samtidigt som statstelevisionen sände engelskalektioner på bästa sändningstid. Röd ökensand blåste in över moderna bostadsområden i ett partiellt välfärdssamhälle baserat på oljepengar.

Libyen styrdes enligt den programskrift i tre delar som på engelska gick under namnet The Green Book. Det var där som överste Muammar Gadaffi utvecklat tankarna kring Den tredje universella teorin, enligt upphovsmannen en handbok i verklig demokrati.

Det var en demokrati så utopisk att den bara kunde genomföras i form av en diktatur.

Diktatorn själv blev med åren allt mer bisarr, en megaloman i ett ökentält. Han sponsrade terrorism, han blev fiende med väst men togs till nåder eftersom han trots allt satt på stora oljekällor. Gadaffi uppfattas inte som en diktator i Afrika, sa Sarkozy 2007 och upplät en tältplats i Élyséepalatsets trädgård. ”Dear Muammar”, skrev Tony Blair i ett tackbrev 2008. Just då var ingen intresserad av Tripolis fängelser.

Men världspolitikens konjunkturer ändrar sig snabbare än ökenvinden. Plötsligt blev vännen Muammar diktator igen.

Nu är han död.

Och en död envåldshärskare är alltid bättre än en som levande ställs inför domstol och kan berätta om vänskapens band i det förgångna.

Torsten Kälvemark