Aftonbladet
Dagens namn: Emma
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Mitt kärleksgräl med världen

Författaren Ola Nilsson om konsten att läsa och skriva

Bild: Nina Hemmingsson

En gång i månaden publicerar Aftonbladets kultursidor en längre litterär text av en svensk författare. I dag: Ola Nlsson, som förra året fick Norrlands litteraturpris

Ola Nilsson   Ola Nilsson Foto: Mia Carlsson


Det finns ett sätt
att läsa på som handlar om att underkasta sig en vilja utanför sin egen, att följa ett resonemang, en känsla och en tanke. Ett sätt att läsa som låter någon annan tänka åt en, som låter en främmande röst tala tillsammans med ens egen röst. I den stund man låter sig beröras så att man läser med en röst i huvudet som är en blandning av en själv och något nytt och främmande, så är man, om än bara för ett kort ögonblick, en helt och hållet egenartad människa.

Litteraturen kan finnas där som något att underkasta sig, som en möjlighet att förskjutas och bli en annan, att få vara ifred från ett högljutt jag. Att bli en ny och okänd människa med en egen röst som är främmande även inför sig själv. När jag som läsare hör den rösten så får jag en känsla av att plötsligt tänka själv, det vill säga just när jag befrias från det som kallas mig själv.


■ ■ ■
 

I J D Salingers Franny and Zooey beskriver en av karaktärerna ett samtal med en ”ganska pompös orientalist”. ”Vid ett tillfälle”, säger karaktären, ”hamnade vi i en djup metafysisk stiltje i samtalet, och då berättade jag att jag har en lillebror som kom över en olycklig kärlekshistoria genom att översätta Mundakaupanishaden till klassisk grekiska. (Han skrattade vilt – du vet hur orientalister skrattar.)”

Första gången jag läste den här passagen smittade orientalistens vilda skratt av sig på mig. Jag kände igen mig i lillebroderns sätt att försöka glömma en olycklig kärlek, men också i gapskrattet åt det fåfänga i försöket. Men min munterhet lade sig och orientalistens vilda skratt gjorde mig snart bara beklämd.

De flesta som hänger sig åt antikens Grekland – antingen genom att lära sig språket, studera kulturen eller bara läsa litteraturen i översättning – beskriver det som en möjlighet att nå klarhet och kontur genom att skaffa sig perspektiv på vår tid och vår existens. Men den här hängivenheten bär också i sig ett begär efter eskapism.

Det är i relation till eskapismen som orientalistens vilda skratt bryter fram. Han skrattar åt fåfängligheten och meningslösheten med det världsliga och det timliga.

Jag tror att det är viktigt att hålla i minnet att det är det vilda skrattet som är det världsfrånvända, inte läsningen av de antika texterna, även om orientalisten vill få oss att tro att det är tvärtom.


■ ■ ■
 

En bekant berättade att hon hört akademiledamoten Torgny Lindgren säga i radio att man blir författare för att man vill slippa tjäna pengar. Vad glad jag blev! Att slippa tjäna pengar handlar ju inte alls om en vilja att vara fattig, utan om en vilja att få vara ifred med världen. Att få ha en relation med världen så att den där rösten kan få tala.


■ ■ ■
 

”Att hålla sig till sanningen”, sa en god vän till mig, ”är en konstig dygd. De gamla grekerna tyckte att en person som förhåller sig till fakta allt för nitiskt och rigoröst visar brist på bildning och stil”.

Sanning är i så fall något som skall skapas, inte följas. Det är inte samma sak som att säga att allt är relativt, som vissa automatiskt kastar ur sig så fort denna komplicerade fråga kommer på tal. Det är snarare ett inlägg i ett samtal om världens beskaffenhet som måste vara pågående. Det är i själva verket en mycket demokratisk tanke.


■ ■ ■
 

Varje strävan efter en idealstat verkar vara emot litteraturen och emot alla som försöker tänka själva. Det är därför en av demokratins viktigaste uppgifter att förhindra varje idealstat, motverka effektivitet och fastslåendet av eviga sanningar (som någon i slutändan kommer att vara beredd att mörda för) för att ge rum åt en mångfald av åsikter och egenheter som måste stötas och blötas mot varandra.

Platon gör ingen hemlighet av att han vill utvisa poeterna ur sin idealstat. Han menar att vår verklighet bara är en avbildning av idévärlden (den sanna verkligheten). För honom är litteraturen ett hot mot idealstaten för att den tar ytterligare ett steg bort från idévärlden. Eftersom vår verklighet bara är en andrahandsinformation om sanningen så blir litteraturen en tredjehandsinformation.

Man brukar säga att det är konstigt att Platon, som är en så utmärkt och god författare, vill kasta ut poeterna. Det är egentligen inte alls något konstigt. Platon vet att litteraturen förändrar världen, han vet även att ingen litteratur värd namnet någonsin skulle följa hans sanning, och därför måste poeterna utvisas ur en stat som har anspråk på att vara en idealstat.


■ ■ ■
 

Det finns poeter och författare som gör sig lustiga över föreställningen att litteraturen kan förändra världen. Jag har hört författare hävda att litteraturen inte betyder ett skit, för att de vill håna en hycklande litteraturälskande medel- och borgarklass. Jag har hört poeter säga att poesin är meningslös, för att en dikt inte bär i sig en essens som kan föras vidare eller tas emot.

Jag tror att de blandar ihop sig själva med läsarna. De upplever att litteraturen är skit och att poesin är meningslös därför att den är det för dem, eller kanske för att de anser att de själva är meningslösa och inte betyder ett skit. Det betyder inte att det de skriver är det i mötet med läsaren, eller att läsaren är det.

Tindersticks sångare Stuart Staples sjunger för sin del: ”We are artists, we are sensitive and important”. Är det ironiskt menat? Jag tror inte det.


■ ■ ■
 

Den amerikanske författaren John O’Brien (1960–1994) publicerade en enda bok under sin livstid: Leaving Las Vegas (1990). Romanen handlar om en alkoholiserad manusförfattare i Hollywood som efter att ha supit bort både fru och arbete beslutar sig för att åka till Las Vegas för att även supa bort sig själv.

Kort efter att O’Brien fått beskedet att hans roman skulle bli en storfilm med Nicholas Cage och Elisabeth Shue i huvudrollerna begick han självmord.

Av O’Briens efterlämnade manuskript har ett par romaner getts ut postumt. En av dem heter The Assault on Tony’s och handlar om ett gäng alkoholiserade män som sitter på en bar i södra Los Angeles när Rodney King-kravallerna bryter ut. En förflugen kula letar sig in i baren och träffar ägaren i huvudet så att han dör omedelbart. Bargästerna drar kvickt ner jalusierna för den lilla baren och låser om sig. Nu befinner de sig plötsligt i något som måste beskrivas som en alkoholists himmelrike. Inlåsta i en bar utan ägare. Till en början är det också ett himmelrike. Gratis sprit i vad som förefaller vara outsinliga mängder. Men kravallerna upphör inte och de vågar sig inte ut. Efter några dagar av konstant supande inser de att spriten börjar ta slut och det oundvikliga tornar upp sig mot horisonten: slutet på spriten och den fruktansvärda avtändningens ankomst. Sakta börjar ångesten att stiga.

Ett klassiskt drama. Storyn är så enkel att den nästan försvinner. Det får mig att tänka på en intervju med koreografen Birgit Åkesson där hon utbrister: det finns ingen story! Hennes poäng var att det viktigaste i verket är rörelsen. När den väl är där så kan man ta bort storyn, den blir oviktig, verket bärs av sin egen rörelse.


■ ■ ■
 

Jag kan förstå varför vetenskapen, filosofin och akademin vill ta det konstnärliga skapandet till sig genom att skapa forskarutbildningar för de olika konstarterna. I bästa fall handlar det här om att man har insett att konstnärligt skapande är ett unikt sätt att tänka, som säger oss något om människan och världen.

Jag förstår också varför författare och konstnärer vill få en doktorsgrad och varför de vill ha en mager, men ändå tillförlitlig, forskarlön under en kort period. För även om skapandet erbjuder möjligheten att vara ifred med världen och slippa tjäna pengar, så måste man ju ändå dra in pengar på något sätt, och då kan man lika gärna bli akademiker som något annat.

Men man dödar skapandet genom att kalla det för ett undersökande av världen, som om det vore ett vetenskapligt forskningsprojekt. Det konstnärliga skapandet är inte ett undersökande av världen, det är ett skapande av världen. Det finns filosofer (det bästa exemplet är kanske den franske filosofen Gilles Deleuze) som har förstått det här och som har försökt lära sig något av det konstnärliga skapandet som något väsentligen annorlunda än vetenskapen. Men då har det handlat om att lära sig av konstarterna, inte att inlemma dem i akademierna. Det konstnärliga har nämligen ingenting att lära av det akademiska.

Jag säger inte att skapande enbart kan ske på geniets ensamma kammare. Men man ska komma ihåg att akademin är en urstark och hänsynslös idiot, som en känslig verksamhet som konstnärligt skapande aldrig kommer att kunna värja sig från att bli uppäten av.


■ ■ ■
 

Det finns sådana som, om man placerar sju stycken av dem i ett kök och stänger dörren om dem, börjar laga mat tillsammans. Jag har aldrig förstått glädjen i sådana gruppaktiviteter.

När man i framtiden tittar tillbaka på bostäderna i Sveriges lite dyrare bostadsområden så kommer man nog att undra över den överdrivna energi och kreativitet som läggs ner på kök och toaletter. Det kausala sambandet är ju uppenbart. Men nedbrytningen från mat till avföring är inte liv, det är bara ett döende. Man ger bara näring åt sin död.


■ ■ ■
 

När jag skriver går det en rörelse av liv genom min kropp. Det gör skrivandet mycket starkare än läsandet. Den där rösten som uppstår i viss läsning blir i skrivandet så stark att den fortplantar sig som en rörelse av liv genom kroppen.

Jag förstår inte hur en bra författare kan finna någon glädje i att resa. Själv avskyr jag att resa. Den där rörelsen av liv som skrivandet är upphov till avbryts så fort jag ger mig ut på resa, eller för den delen bara går ut genom dörren till mitt hem.

Resan – de våldsamma intrycken, bestyren med packning och främmande människor och platser som skall förstås och lära kännas – dämmer upp och täpper till skrivandet och gör att livet står stilla i kroppen och blir skämt. Det ser ut som en rörelse, det där menlösa tumlandet runt jorden, men det har för mig varken med liv eller rörelse att göra.


■ ■ ■
 

John O’Briens föräldrar säger att Leaving Las Vegas är att betrakta som hans självmordsbrev. Jag tycker att det är skakande i sin dubbelhet. Destruktionen genom självmordet, både O’Briens eget och Bens (karaktären i boken), men också skapandet av något och – som jag upplever det – denna ensliga relation till världen som genom litteraturen slutar i självmord, till yttermera visso med litteraturen som självmordsbrev.


■ ■ ■
 

Jag har flera gånger fått frågan huruvida jag gett glesbygdens människor en röst, eller om jag visar upp en tidigare okänd del av Sverige. Det skulle jag aldrig göra. Jag har skapat nya människor med egna röster i en helt ny glesbygd i ett helt nytt Sverige som aldrig tidigare funnits.

Så kan ett kärleksgräl med världen också ­sluta.

 

Ola Nilsson
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet