ÅSIKT

Rädd – att ta ut svängarna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bild: YOKOLAND
Rädd för att inte ha tillräckligt fint hemma.
KULTUR

Alla är vi rädda någon gång. Det är utgångspunkten för bilderboken Hej rädd, med text av Joar Tiberg och bilder av den norska designstudion Yokoland. Syftet med boken förefaller vara pedagogiskt i första hand. Att vara rädd för något är inget att vara rädd för. Joar Tiberg har publicerat flera diktsamlingar, och även i Hej rädd finns en poetisk känslighet. Hela den korta texten kan rent av ses som en katalogdikt uppbyggd kring påståendet ”Nån kan vara rädd för ...” upprepat i olika variationer.

Det är inte första gången som Tiberg närmar sig temat rädsla. 2010 nominerades han till debutantpriset Slangbellan för bilderboken Månen blev rädd, en finstämd och starkt berörande berättelse om en nedstämd måne som är rädd för att närma sig sitt inre mörker. Den boken var något alldeles extra. Så känns det inte med Hej rädd, men frågan är om det är Joar Tibergs fel.

Hans text är beskrivande och enkel, ibland i överkant, men samtidigt dynamisk. En bildkonstnär får flera möjligheter att se bortom det vardagliga och tolka fram fler dimensioner ur temat. Men Yokoland har inte tagit vara på den möjligheten. Här finns mycket lite som vidgar texten och det som står är med få undantag det som också visas i bild. För att en bilderbok av det här slaget ska bli intressant krävs mer än så.

Vid flera tillfällen serverar Tiberg utmaningar, luckor för bilderna att fylla. Det kan röra sig om öppna formuleringar som att ”Nån kan vara rädd för varma söndagar” eller ”Nån kan vara rädd fast han inte vet det, det kan kännas som nåt annat, en sak, eller ett hål ...” Inte heller i dessa fall har ambitionerna för hur text och bild kan interagera varit särskilt höga. I det första fallet skildrar bilden en sol som skiner över två höghus, i det andra en rädd person som håller för sina egna och ett barns ögon.

Yokoland arbetar med platta färgytor och en färgskala där mörkgult, grönt, rostrött och turkost dominerar. De förefaller vilja knyta an till den retrovåg som nu råder inom genren. Bilderna har en naiv estetik, och här finns en ambition att förenkla och skala av, men endast i några bilder fungerar det fullt ut. Många av uppslagen blir i stället plottriga.

Det är en konst att skriva en bra bilderbokstext, och en lika stor konst att skapa bilder till den. Utan åtminstone grundläggande kännedom om mediets speciella förutsättningar och möjligheter går det inte. Till dess att Yokoland har skaffat sig det önskar jag dem all lycka i andra företag, med betoning på ”andra”.

Åsa Warnqvist