ÅSIKT

Blå dunster

Ann Charlott Altstadt om Moderaternas förvandling från skattehatare till välfärdskramare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Scanpix
Partisekreteraren Sofia Arkelsten och partiledaren Fredrik Reinfeldt försöker ta åt sig äran för att ha skapat välfärdsstaten.
KULTUR

Allt jag tänker på när jag läser moderaternas nya idéprogram Ansvar för hela Sverige är hur lätt och smidigt moderaterna bytte världsbild.

2011 presenterar partiet en slimmad friktionsfri reklamtext, långt i från det ideologiska raseri som präglade idéprogrammen från 90-talet. Partiet är nu ”statsbärande” och företräder ”allmänintresset.” Enligt Fredrik Reinfeldts öppningstal på partistämman i Örebro förra helgen, är moderaterna också lyssnande nyfiket och tror på jämlikhet. I statsministerns andra tal underströk han konfliktlinjen hos de nya moderaterna – mellan partiet som skapar jobb och socialdemokrater som låter dem leva på bidrag.

Men det fanns en tid innan moderaterna motiverade de stora skattesänkningarna med Arbetslinjen. 

På 90-talet bestod Sverige av den Lilla världen och det Civila samhället som var förtryckta av den Starka staten (välfärdsstaten). Antagandet att huvudkonflikten i samhället stod mellan individen och välfärdsstaten präglade inte bara idéprogrammen Land för Hoppfulla (1997) och Allsidighetens samhälle (1990). Det var en världsbild som högern delade med liberala debattörer och de så kallade förnyarna av socialdemokratin.

Mot bakgrund av den ekonomiska krisen hävdade därför politiker och opinionsbildare att det var moraliskt riktigt att krympa välfärdsstaten. Den bar skulden till att vi svenskar var förtryckta, trygghetsnarkomaner, offertänkare, fuskare, avundsjuka, inkrökta, giriga, storhetsvansinniga, jantelagslydare, robotar, soffslöare, ensamma, misstänksamma, korrumperade, förvirrade, rotlösa, kriminella, kravmaskiner, kyliga, apatiska, vanmäktiga, gnälliga, passiva, inte tog hand om varandra och saknade kreativitet. Eller som Fredrik Reinfeldt så tidstypiskt sammanfattade problemet i sin bok Det sovande folket (1993): ”Svenskarna är mentalt handikappade”.

De moderata 90-talsprogrammen byggde på en argumentation mot sociala rättigheter som högern använt sedan franska revolutionen. Fördelningspolitik är inte bara moraliskt orätt eftersom man ”tar från den som har det bättre och ger till den som har det sämre”, fördelningspolitik gör dessutom människor fattigare. Därtill skapas ansvarslösa, avundsjuka, giriga, svaga och hjälplösa individer med offermentalitet. Skatterna, fördelningspolitikens grund, var ett förtryckarinstrument i politikernas händer och de dödade all kreativitet och krossade våra livsdrömmar eller med den tidstypiska retoriken: ”Katten sprang svansen slang. Jag tar ifrån dig så mycket att du sakta och omärkligt böjer dig under min välvilja” (ur Land för hoppfulla 1997).

1990-talets ekonomiska kris betalades av vanliga människor genom arbetslöshet, nedskärningar och tillbakahållna lönekrav. Och trots att klyftan mellan rika och fattiga ökade och de första tiggarna dök upp på Stockholms gator så hävdade liberala debattörer som Göran Rosenberg och socialdemokratiska ”förnyare” som dåvarande SSU:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson, i likhet med moderaterna, att människors huvudproblem var att välfärdsstaten var för stark. Den spred ”vanmakt” och lösningen var att ”medborgarna måste upprättas som myndiga individer”.  När socialdemokrater som Håkan A Bengtsson och Widar Andersson i antologin En ny socialdemokrati argumenterade för att krympa välfärdsstaten kunde deras problembeskrivning lika gärna publicerats i moderaternas 90-talsprogram.

Och Mona Sahlin fortsatte att be om ursäkt för att socialdemokratin skapat en välfärdsstat som fråntagit individerna ansvaret långt efter att Reinfeldt bytt bort 90-talsretoriken mot ett klassisk socialdemokratiskt språkbruk.

Moderaterna kunde inte vinna val så länge deras företrädare framstod som moderater. Därför har partiet slutat prata om inlärt hjälplösa individer med offermentalitet knäckta av social trygghet. I programmet som antogs i helgen, Ansvar för hela Sverige, slår man i stället fast att endast ”en aktiv arbetslinje kan steg för steg pressa tillbaka utanförskapet”.

Skattesänkningar beskrivs inte längre som ett moraliskt projekt som ska befria individen från förtryck, i stället skapar det jobb. När arbetslösa och sjuka blir fattiga och bidragsberoende eftersom de stora överskotten i försäkringssystemen gått till skattesänkningar, är Reinfeldts lösning att de ”får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt” (Svenska Dagbladet 20 oktober). Tidigare kallades detta för att Moderaterna stärker den lilla världen och återupprättar individen, i dag heter det arbetslinjen.

2011 är socialdemokratin så ideologiskt vilsen och mediestödet så starkt för regeringens skattesänkarpolitik, trots att både arbetslöshet och utanförskap ökar, att partiet i det nya idéprogrammet ger sig själva äran för att ha skapat välfärdsstaten. Den välfärdsstat som tidigare attackerades med grova glåpord och uppenbara lögner, erövras nu och görs moderat.

Segraren skriver historien men då striden långt i från är vunnen så framstår moderaternas historieförfalskning bara som ett pinsamt försök att sprida blå dunster.

Ann Charlott Altstadt