ÅSIKT

Moderat maskerad i vänsterns kläder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Allt flyter. Under veckan som gått har Moderaterna fått oerhört mycket twitter-kritik för de elva käcka punkterna i sitt nya idéprogram. Efter det allmänna gapskratt som följde på partiets uttalande om att man var med och kämpade för allmän rösträtt – att moderaterna överhuvudtaget bildades har ju med kampen mot rösträtten att göra – har Reinfeldt utlovat bättring. Fast inte förrän på stämman 2013. Och då är pinsamheterna kanske utraderade.

Om Per Schlingmann får som han vill, och det brukar han, så kanske folk vi det laget har glömt att Sverige någonsin haft ett socialdemokratiskt parti. I senaste numret av Fokus meddelar han att det är den sortens historierevision han lattjar lite med just nu.

För mer än ett decennium sen skrev författaren Anders Ehnmark om hur märkligt det var att 80-talets nyliberaler blev så framgångsrika med sin centrala doktrin om själviskhetens objektiva altruism; alltså om det märkliga faktum att är man sig själv närmast så är man också sin nästa närmast, eftersom den underbara marknaden alltid förstår att växla upp egennytta i allmännytta.

Hur kunde den gamla svenska folkhemsmoralen, som gick ut på att det var viktigt att hjälpa varandra, så ställas på huvudet? Enligt Ehnmark berodde det på en paradox. Visst hade kampen för bättre villkor varit solidarisk, men målet var ändå att vanliga människor materiellt sett skulle få det som överklassen. På så sätt blev folkhemmets mål att alla skulle kunna leva som borgare.

Då uppstod den typiska svenska paradox som är än mer aktuell i dagens lattekuvös till samhälle: solidariteten födde egoism. Och när nya Moderaterna för sex år sedan hävdade samma sak, fast tvärtom, nämligen att egoismen föder solidaritet, så gick det som en susning genom de aldrig utvädrade svenska ideologiska rummen. Är det ena rätt så är väl det andra rätt?

Och precis som socialdemokratin på sin tid kunde överta borgerskapets kultursyn, och på sikt skapa en kulturpolitik som i någon mening var kulturbevarande, inbillar sig Moderaterna att man med en lätt knyck på nacken kan överta vänsterns radikala mantel, skrytande med 1900-talets samtliga sociala framåtskridanden, som om man inte hade kämpat emot med näbbar och klor.

Är det ena rätt så väl det andra rätt?

Eller beror hela fadäsen med idéprogrammet på att Sofia Arkelsten och andra faktiskt inte känner till någonting om rösträttskampen, eller om svensk historia överhuvudtaget. Få se nu, var inte historia ett av de humanistiska ämnen som Svenskt Näringsliv skulle avskaffa studiemedlen till. Jo, det var det.

Ulrika Kärnborg