ÅSIKT

Anfäkta, Tintin

Petter Lindgren: Spielberg ber om trubbel när han gör film av klassiska seriealbum

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
KULTUR

Ansiktet är en perfekt nolla med prickar till ögon och en liten skåpknopp till näsa. Inte mer än ett utkast. 
Och så luggen då, som reste sig 1929 efter en rivstart med sportbil i Tintin i Sovjet och som inte har velat ligga ner sedan dess.

Också som karaktär förblir Tintin en skiss. Han är som Musse Pigg, eller som Glenn Killing i NileCity 105,6. Ett centrum av slätstruken rekordelighet i en virvel av oförblommerade karaktärer. Ett tomrum som läsaren kan låta vara eller fylla med vad som helst.


För en ingrodd Tintin-läsare som jag själv är det naturligtvis plågsamt att behöva konfronteras med sådant som andra läser in i den lille belgiske journalisten med foxterriern.

Värst i den vägen är kanske spelfilmen Tintin och de blå apelsinerna från 1964 där Tintin (spelad av Jean-Pierre Talbot) framställs som en chansontrallande gamäng och ser ut som Gunde Svan med rockabillyfrilla. En avskyvärd upplevelse, som jag minns det.

Steven Spielberg verkar har förstått problemet och väljer att datoranimera samtliga fysionomier i Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, så att de nästan helt överensstämmer med seriealbumens förlagor. Det är ganska lyckat, även om jag tämligen snabbt tröttnar på alla extraordinära näsor som passerar i revy. Trots att proportionerna är riktiga och hergéska, så blir luktorganen för stora på duken, inte minst i 3D som det rör sig om här. Jag är glad att inte Rastapopoulos är med i äventyret.

Tintin tycks mig förstås vara i fjunigaste laget, men kanske är det mitt eget åldrande som spökar. (Hergé själv menade att Tintin inte är en dag över 19.) Annars är karaktären tillräckligt rosenkindat nollställd för att fungera, och om man tänker sig en mycket ung Wayne Rooney i äppelknyckarbyxor så kan det ge en bild av utseendet.

Att filmatisera ett befintligt Tintin-album är förstås att be om trubbel. En stor del av den publik som är att vänta lär (åtminstone i Europa) vara lika beläst på originalberättelsen som publiken till Sagan om ringen-filmerna. Att det dessutom rör sig om ett av Hergés mest kända och mest omsorgsfullt genomarbetade album, Enhörningens hemlighet från 1943, utgör knappast någon förmildrande omständighet.

Spielberg bränner också broarna på en gång, genom att göra den i albumet harmlöse modellsamlaren Ivan Ivanovitj Sackarin till en elegant champagneskurk och äventyrets onda genius. Jag har svårt att förstå vitsen med den tillkrånglade rockaden, men roas av att karaktären i den här tappningen på pricken ser ut som författaren Niklas Rådström. 

Redan irriterad har jag lättare att överse med att stora sjok ur Krabban med guldklorna pressats in i storyn, för att presenterqa kapten Haddock och hans missbrukarproblematik för eventuella nybörjare. Passagen är för övrigt en högst njutbar kombination av jämrande stormrivet fartygtsstål och naket våld, och rymmer också min favoritskurk, Karaboudjans mänskligt idiotiska och svekfulla styrman Allan Thompson.

Sedan bär det tyvärr av utför, i en serie visuella överdrifter som troligtvis vore Hergé fullkomligt främmande. Filmen börjar sladdra som en ostoppbar mytoman, förmodligen för att flörta till sig actionglada och nödvändiga tittare i USA, där Tintin har haft minimalt genomslag i jämförelse med Europa. Bataljen mellan Enhörningen och Rackhams piratskepp försiggår hos Spielberg osannolikt nog i full orkan, medan busarna svingar sig mellan rårna på ett sätt som lär tilltala fansen av Pirates of the Caribbean.

Operadivan Bianca Castafiore flygs in från ett annat album (Kung Ottokars spira), för att som en del i Sackarins djävulska plan spräcka en glasmonter med en aria. Och när sedan Haddock och Sackarin framförande hamnlyftkranar möter varandra i en duell skramligare och mer segdragen än den i Ivanhoe får jag kanske inte lust att resa mig och gå, men jag blir riktigt trött.

Anfäkta och regera!

Petter Lindgren