ÅSIKT

Överklass med klass

Downtown Abbey retar gallfeber på Åsa Linderborg men det är underbart ändå.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Downtown Abbey.
KULTUR

I kväll börjar andra säsongen av Downton Abbey. Det flerfaldigt prisbelönade brittiska kostymdramat har sålts till hundra länder och är med andra ord en formidabel succé.

Kanske beror det på att hela samhällspyramiden fångas i godset. Även om den utspelar sig på 1910-talet kan alla placera sig nånstans i hierarkin, finna en gemenskap i köksenvirongerna eller leva sig in i de privilegierades bekymmer - på grund av en ogift dotter riskerar earlen förlora sitt fideikommiss. Här fångas både drömmen om socialt uppåtstigande och rädslan att halka ner.

Serien är författad av Julian Fellows, som sitter i överhuset för Tories, och nog märks det att hans världsbild är konservativ. I Downton Abbey ges överklassen ett mänskligt ansikte som trotsar alla stereotyper vi är vana med, men är i stället så hjärtegod att det slår över.

De anställda består av halta och lytta, före detta kriminella. En blind kokerska får en ögonoperation istället för sparken, en piga uppmuntras bli sekreterare. Med ett par lömska undantag älskar alla sina jobb och arbetsgivare. Klasspyramiden är trygg och skön. Ägarfamiljens matriark, spelad av Maggie Smith, är visserligen en huggorm, men också en del av ett förlegat system. Framtidens arbetsgivare, vill Fellows säga, är humanister. 

Även om serien ideologiskt retar gallfeber på ett rödskinn som jag, är det underbar tittning. En välgjord historia, med bra mikroporträtt. Det gäller att koncentrera sig på dem, utan att svälja den blå helheten.