ÅSIKT

Giganternas kramp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP
OMAKA PAR Metallicas och Lou Reeds gemensamma metalkonstprojekt ”Lulu” visar varför litterär rock inte lirar. ”Den största skämskudden i musikhistorien”, skriver Christoffer Röstlund Jonsson.
KULTUR

Refused fick mig att bilda ett band. Inte för att de var bra eller politiskt inspirerande, trots att de var både och. Utan för att de läste böcker. Jag hatade det.

När de började posera på Umeås stadsbibliotek, kokettera med skrivmaskiner och namnge franska situationister, gav pretentionerna en motreaktion i en grupp som aldrig tänkte efter innan den skapade. Antiintelektuellt mangel (sic) stod på en affisch. Kort, snabb, chock – ut med skiten!

Det är det direkta uttrycket, avsaknaden av eftertanke, som ger rockmusik mycket av sin äkta kärlek. Spontaniteten i ett fuck society är liksom svårslagen.
 

Ja, det blir fel, är gärna plakatpolitiskt och stenkorkat. Men det är mer genuint än förtorkade mumier i skinnjackor och tvångsmässiga solbrickor som frustar pseudopoesi om spermless like a girl, swallow your sharpest cutter like a colored mans dick och waggle my ass like a dark prostitute.

Tjena, Lou Reed och Metallica.

Deras aktuella metalkonstkreationen Lulu, inspirerat av tyske författaren Frank Wedekind (1864–1918), visar varför litterär rock inte lirar. Råbarkade män, vana vid att greppa groupies och gitarrer, ska bevisa att de minsann har koll på både läsandet som finkulturen. De tar i, skjuter ut i rymden, passerar Öppen scen-lyriken och fortsätter rakt in i det obegripligt meningslösa. Den forcerade jakten på djup landar i en Tupperwareskål.

När Reed stånkar you cant put a butterfly in a jar säger han inte mer än en snirklig dos carpe diem-bläck i svanken på en 19-årig backpacker. Är det då så förkastligt, undrar ni. Ja, säger jag. Det förmätna krystande blev just slaget av ett fuck society, liksom.
 

Jag har inte läst Wedekinds Erdgeist och Die Büchse der Pandora, som är grogrunden för 90 minuter Lulu. Men jag är säker på att författaren ett sekel senare inte ville ge upphov till behov av den största skämskudden i musikhistorien.

Tyvärr väcker haveriet inte lustarna att spela osmart musik, som Refused gjorde för 15 år sedan. Det enda Lulu motiverar till är att ta på sig självmordsbältet, kapa en jumbojet, och krascha flygplanet in i Lars Ulrich slott. Fånga dagen!