ÅSIKT

Maoderater

Martin Aagård läser en dissidentrapport från livet i den politiska saltgruvan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Glöm Nya moderaterna.

Nu när Fredrik Reinfeldts moderata kulturrevolution är genomförd, makten säkrad och oppositionen förnedrad är det ett helt annat parti som börjar framträda.

Ett parti där den som ifrågasätter Den Store Ledaren förpassas i inre exil på Helgeandsholmen och fråntas alla politiska privilegier. Ett parti där mängder av  riksdagsledamöter avtjänar fyråriga isoleringsstraff för ohörsamhet mot ledningen. Än fler tvångskommenderas till knapptryckartjänst i den politiska öken som heter Plenisalen.

Anne-Marie Pålsson är en moderat dissident som smusslat ut en rapport om livet i den politiska saltgruvan. Boken skildrar hennes besvikelse över att det frihetliga parti hon ville jobba för toppstyrs av en liten elit som fruktar all form av kritik. Den jantelag som högern älskar att hata har skrivits in i partiboken. Här sticker ingen, verkligen ingen, upp mot det toppstyrda kollektivet.

På sin spets ställs det under FRA-omröstningarna. Riksdagsledamoten Karl Sigfrid avrättas personligen av den store ledaren inför en fullsatt andrakammarsal: ”Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du – bara du – som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av de egna?”.

När andra försöker hävda den demokratiska ordningen slår Reinfeldt fast hur politik fungerar: ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat.”

Det är överraskande läsning. Vad hände egentligen med den unge Reinfeldt som skrev Det sovande folket? Han som menade att välfärdssamhället passiviserade svensken? Den glödande individualisten? I Pålssons rapport framstår han som en maoistisk sektledare som ständigt hotar att avgå och menar att varje frondör kan fälla regeringen. Oåtkomlig, intrigant och anonym.

Bara för att få perspektiven rätt: Anne-Marie Pålsson är den sortens moderat som tycker partiet förlorade sin själ när Per Schlingmann förbjöd pärlhalsband under valrörelsen 2010. För henne är låga skatter en moralisk, inte ekonomisk, fråga. Överskottsmål tycker hon är socialism.

Reinfeldt har inte närt en kommunist vid sin barm. Pålsson är en moderat av den gamla stammen. Hon är dessutom kvinnan som uppfann RUT-avdraget.

Men hon erkänner att hon inte blev någon särskilt bra politiker. Hennes enda chans hade varit att tillhöra Reinfeldts närmaste krets. Och det gjorde hon aldrig. 

Själv får hon läsa om sitt partis politik på DN Debatt eller snappa upp den på presskonferenser. Hennes presskontakter sköts av kanslichefen: ”1) ni har fått en fråga om monarkin 2) ni skall svara på frågan 3) ni skall skriva att ni är för monarkin”.

När Janne Josefsson dyker upp i riksdagsfoajén för att ställa frågor  uppmanas de att bokstavligen springa och gömma sig.

Men det är inte bara riksdagsgruppen som är i Reinfeldts händer. Lissabonfördraget kuppas igenom på partistämman genom att ingen får läsa beslutsunderlaget.

Pålssons bok är full av förslag på hur regeringens makt ska minskas. Hon vill reformera partiarbetet och konstitutionen, återinföra två kammare och ha flera folkomröstningar. Hon är nog en smula naiv, men i en tid då lyckad pr är det enda som premieras i politiken är det befriande att läsa en hängiven hyllning till riksdagsarbetet.

Det mest skrämmande med Pålssons bok är kritiken av hur moderaterna hemlighåller sina partibidrag. För här är det inte en politisk fiende som motsätter sig smusslandet, utan en forskare i nationalekonomi och lojal moderat som menar att det ”öppnar för vänskapskorruption och maktmissbruk”.

När hon 2006, som ledamot i näringsutskottet administrerade utförsäljningen av de statliga bolagen Telia, Vasakronan, Vin & Sprit, OMX, SBAB och Nordea styrdes det hela direkt från regeringen. Pålsson skriver att hon inte hade en aning om köparna gett bidrag eller hade kopplingar till partieliten och därför fick så förmånliga priser.

Hon skriver att hon inte kan vara säker på att mutor inte förekommit. Bara att misstanken finns hos en politiker som jobbat så nära de epokgörande miljardaffärerna är chockerande.

FAKTA

SAKPROSA

Knapptryckarkompaniet – Rapport från Sveriges riksdag

Anne-Marie Pålsson

Atlantis

ARTIKELN HANDLAR OM