ÅSIKT

Alla ska med

Fredrik Svensk ser en ojämn konstutställning

Conrad Botes: "Communist & Socialist"
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Annika von Hausswolff & Lotta Antonsson: "Slap happy".

Offer och martyrer är ett viktigt och långsiktigt projekt som Aleksander Motturi drivit i över två år nu. Först i form av en seminarie­serie på Clandestinoinstitutet, sedan som separatutställning med Renzo Martens Enjoy poverty! (recenserad i Aftonbladet 9 februari 2011), följt av ett specialnummer av Glänta (se Aftonbladet 31 januari 2011). Men hur är det egentligen med konstens roll i det hela?

Denna fråga gör sig påmind när projektet nu förvandlas till en grupputställning på Göteborgs konsthall. Jag tror man kan säga att konstens roll här först och främst är att illustrera tematikens samtida utmaningar. Inställningen påminner lite om Hegels relation till de grekiska tragedierna, till den tragiske hjälten som både offer och gärningsman. Liksom hos Hegel finns det ingen försonande lösning, och det är just denna utgångspunkt som också blir projektets dilemma i utställningsform.

Om Martens film slutligen kortslöt hela problematiken kring exotism och den andre, som hemsökt konstdiskussionen ett 20-tal år, så försöker denna nya utställning väcka problematiken till liv genom att pedagogiskt inkludera så många illustrativa perspektiv som möjligt, snarare än att välja ut bra konstverk.

För det börjar riktigt illa. Att utsättas för Conrad Botes diptyk Communist & Socialist, två lika ornamenterade porträtt av Jesus och bin Ladin är verkligen att bli offer för en av de smärtsammaste plattityderna i mannaminne. Av Juan Manuel Echavarria visas The War We Have Not Seen, fem målningar där barn skildrat våldets Colombia. Kanske beror det på illamåendet som framkallades av Botes: jag kan inte se förbi klichébilden av vanlig bildterapi. Om det finns en vilja att med utställningen motverka dumhet och förhastade slutsatser, så får den med dessa två verk motsatt effekt. Med ett verk till på denna nivå hade hela utställningen kunnat avfärdas som en populistiskt konst- och publikföraktande gest. Men som tur är visas också annat som återskapar projektets trovärdighet.

Tanja Ostojics Looking for a Husband with EU Passport, är helt okej självoffrande journalistikkonst, och Artur Zmijewskis Them är hans kanske bästa försök att förvandla en workshop till en konfliktzon mellan olika religiösa grupper. Konstnären som social exploatör ligger också till grund för kortfilmen Beyond Guilt II av Ruti Sela & Maayan Amir. Konstnärerna har bjudit in män, som de nått via en chattkanal på en dejtingsajt, till sitt hotellrum.

Oavsett hur iscensatt detta än må vara, så osäkras relationen mellan filmare, objekt och betraktare. Det som kunde ha blivit ett trist ”avslöjande” av israeliska mäns syn på sex och manlighet, blir i stället ett försök att filmiskt hålla en ambivalens vid liv, kring vad som är faktiskt pågår när maskuliniteten är på väg att krisa ur.

Styrkan finns alltså i enskilda verk, snarare än i den (nervöst?) pedagogiserande helheten. Utställningen domineras av verk som visats i närheten relativt nyligen, vilket ger intryck av curatoriskt hastverk. Ett undantag är en video av Anita och Anita från 1995. Här syns konstnärerna Annika von Hausswolff och Lotta Antonsson lojt klappa sina händer mot varandra i en dans, som övergår till ett kleggigt slagsmål.

Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp­utställning.

Det är ovanligare än man kan tro.

FAKTA

KONST

» Offer och martyrer

Göteborgs konsthall

Till och med 4 mars

Fredrik Svensk

ARTIKELN HANDLAR OM