ÅSIKT

Verkligheten i ett annat ljus

Aki Kaurismäkis ”Mannen från Le Havre” – en halvrealistisk saga.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Europeiska flyktingfilmer tenderar att likna osminkade rapporter från verkligheten. Skakiga kameror, kompakt lidande. Ohyggliga berättelser om den högst verkliga humanitära kris som stavas EU:s migrationspolitik.

Men det finns filmer som ger prov på andra sätt att berätta. Det bästa exemplet är Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre som hade premiär på juldagen. Istället för att bara demaskera eländet är det en film som får oss att se hur det också skulle kunna vara. Kaurismäki själv kallar den en halvrealistisk saga.

Utgångspunkten för den kritiskt socialrealistiska filmen däremot, är att kunskap implicerar handling. Om människor bara får upp ögonen för hur det verkligen ligger till kommer de att agera därefter. Håll med andra ord inte inne med svärtan och misären. Ett tänkesätt som har mycket gemensamt med det journalistiska samhällsreportaget som vill avslöja orättvisor och missförhållanden.

Lukas Moodysson lyckades bättre än de flesta med att nå ut till massorna med sitt nattsvarta traffickingdrama Lilja 4-ever år 2002. En film som väckte fasa som förvandlades till opinion och sedan refererades i riksdagens motioner.

Men det är inte alltid en framgångsrik taktik. Det har till exempel varit mycket tystare om Between 2 fires som hade premiär i våras. Agnieszka Lukasiaks film följer Marta som flyr med sin dotter från prostitution i Polen och hamnar på en flyktingförläggning i Kiruna. Precis som Lilja 4-ever är det en film som utan att flacka med blicken vill visa vad som pågår på samhällets bakgård.

Och det är dilemmat med filmer som Between 2 fires – de vill vara ögonöppnande men bekräftar egentligen bara publikens värsta farhågor. Risken är att den bara blir ännu mer nedslagen och uppgiven över alltings tillstånd.

Mannen från Le Havre försöker något annat. Vi möter en pojke från Västafrika som tillsammans med sina landsmän anländer till den franska kuststaden i en container. Symboliskt nog med tanke på att illegala flyktingar snabbt kan omsättas till billig arbetskraft och i det cyniska kapitalets ögon bara är en handelsvara bland andra. Men när skoputsaren Marcel Marx får syn på Idriss vid kajen, med vatten upp till midjan, är hans första instinkt att köpa honom en baguette och ge honom en del av hans sparpengar.

Kaurismäkis filmhistoriska blinkningar eller förkärlek för 50-talsmöbler gör knappast Mannen från Le Havre till en nostalgisk film. Snarare återkallar den en solidaritet som först känns som att den hör hemma i en svunnen tid, med ett broderligt grannskap som gör gemensam sak för den ensamma pojken. Men Kaurismäki placerar den alltså medvetet i en samtid där gränspolisen välkomnar flyktingar med höjda automatvapen när containerdörren öppnas.

Mannen från Le Havre påminner om Philippe Liorets Welcome från 2009, som utspelar sig i en annan fransk kuststad. Simläraren Simon, som länge har haft nog med sitt eget och varit likgiltig inför migranternas öden, tar sig an den 17-årige kurden Bilal som tänker simma från Calais till Dover. Mot bakgrund av att det i Frankrike är olagligt att hjälpa illegala flyktingar blir hans solidariska uppvaknande en upprorisk motståndshandling.

Ett tredje exempel på filantropiska flyktingfilmer är Marian Crisans Morgen från 2010. Den fattige bonden Neelu, som extraknäcker som väktare på den lokala matbutiken, råkar en dag få syn på en obekant gestalt som vadar i ån. Mannen visar sig vara en flykting från Turkiet som ber honom om hjälp. Ryktet om araben eller zigenaren börjar gå i bygden, men Neelu tvekar inte utan gör det enda medmänskliga och gömmer först Behren i potatiskällaren innan han skjutsar honom över gränsen i sidovagnen.

För de flesta som tar sig in i Fort Europa finns ingen hygglig välgörare som väntar i Le Havre eller Calais. Men i stället för att försöka representera allting som det är, och avslöja hemskheter vi redan känner till, kan filmer ta vara på fiktionens potential att framkalla nya sätt att tänka om världen.

När ett främlingsfientligt mörker sänker sig över Europa behöver vi halvrealistiska sagor som låter oss se verkligheten i ett annat ljus. Berättelser som kan inspirera till något annat än illusionslös misströstan. Tänka att det finns fortfarande hopp om att göra gott.

Jacob Lundström