ÅSIKT

Kulturarv till salu

Modehus köper venetianska palats och gör om dem till varuhus

1400-talspalatset Fondaco dei Tedeschi i Venedig.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP## Foto: Andreas Praefcke
KULTURGARV... Berlusconi får som han vill.

När Berlusconi vid ett flertal tillfällen under 00-talet försökte privatisera Italiens imponerande kulturarv hördes ramaskrin från världens kulturarbetande vänster. Reaktionerna vittnade om förslagets förkastlighet, men också om hur lätt det var att hytta med näven just åt den skurkaktige Silvio. När nu utförsäljningen faktiskt äger rum sker den i skymundan och utan internationell indignation.

Dagarna före nyår köpte modekoncernen Prada barockpalatset Ca’ Corner della Regina från staden Venedig för 40 miljoner euro. I samma veva slutfördes en liknande affär där Benettongruppen betalar sammanlagt 59 miljoner euro för att få stöpa om 1400-talsbyggnaden Fondaco dei Tedeschi till ett luxuöst varuhus.

Försäljningarna har gjorts möjliga genom att staten släppt ansvaret för byggnader av historiskt och kulturellt värde till regionerna och kommunerna. Entydiga regler för hur de nya ägarna har att sköta byggnadsvård och tillgänglighet finns inte.

Likväl har Venedig bildat nationell skola. På Sicilien förs exempelvis intensiva förhandlingar med privata intressenter kring framtiden för Heraklestemplet i Agrigento, ofta betraktat som landets mest betydande antika lämning efter Pompeji.

Utförsäljningarna speglar ett nyliberalt klimat där offentliga utgifter skys som pesten. Situationen blir inte bättre av italienarnas indirekta ovilja att bidra till kulturarvets bevarande. Under 2010 smusslades uppskattningsvis 120 miljarder euro undan den statliga skattkistan. Om en bättre betalningsvilja hade räddat några byggnader går dock att betvivla. Den nya italienska regeringen använde nyligen 57 miljoner euro som öronmärkts för kultursatsningar till att stärka upp fängelseväsendet.

Beredskapen att via skattsedeln uttrycka sin solidaritet efter förmåga förutsätter att det finns något gemensamt kvar att ta ansvar för; att insatsen kommer de behövande till godo. Just därför är den oåterkalleliga privatiseringen försåtligt reaktionär, oavsett om det är ett italienskt palats eller ett svenskt sjukhus som reas ut.

Fredrik Persson