ÅSIKT

Corbijns helgon

Ulrika Stahre tittar på manliga kändis- porträtt – och känner sig rätt uttråkad

Foto: Foto: ANTON CORBIJN
Brittiske modeskaparen Alexander McQueen. En tid senare tog han livet av sig.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ensamheten strålar från bilden av den tyske konstnären Gerhard Richter.

Fyra män i något som ser ut som en tunnelbanenedgång, två av dem i profil, de andra med ryggen helt vänd mot kameran. Symmetriskt ordnade, insugna mot en mitt som är ett svart hål av ickekommunikation. Vi är på väg ner, instängda i ett valv av ljus. Svärtan finns hos männen, inte i deras omgivning. Fotot är en av de mest ikoniska Joy Division-bilderna, det togs av den då unge Anton Corbijn, född 1955 i Strijen, Nederländerna.

Corbijn drogs till England och den spirande postpunkscenen i slutet av 1970-talet. Han fotograferade Depeche Mode, Echo and the Bunnymen, lite senare U2. Började arbeta för musikpressen, NME och Rolling Stone. Där grundlades en kornig, svärtad, grafiskt elegant estetik med kraftiga kontraster. Ibland så mycket skuggor att musikerna sögs in i det stora svarta. Efter punkens gördetsjälv-klippande visuella signaler kom dessa melankoliska, existentiella bilder. Uppkäftigheten internaliserad, allvarstyngd. Den andra sidan av ett superartificiellt årtionde.

En fotograf som lyckats förvandla Per Gessle till en riktigt farlig hårding är värd respekt. Men när Corbijn nu visas på Fotografiska, under titeln Inwards and Onwards, är det inte de ikoniska mästerverken publiken får se, utan nya projekt. En del musiker, men tydligast fokus ligger på konstnärer och andra kända personer. Man kan säga att kända personer är temat. Eller, tydligare, kända män.

Intresset för foton av kändisar går hand i hand med det stora intresset för kändisbiografier. Men varför är det då så intressant att se dessa avbildningar, i bild eller text? För att Anton Corbijn når deras själ – enligt idén att utsida speglar insida –

eller för att dessa bilder möjligen är en samtida motsvarighet till medeltidens och renässansens helgonbilder?

Veronikas svetteduk, med dess avtryck av Kristi ansikte, kan ses som det första kändisfotot. Religionen är på sätt och vis också närvarande i Corbijns arbeten. Inte minst hans estetik – grafiskt, kornigt, svärtat – är en väg till ordning, signalerar avstånd. Ensamheten som strålar från Corbijns porträtt, tydligast kanske när objektet vänder kameran ryggen som Gerhard Richter, eller försetts med tomma ögonhålor som Damien Hirst, är upphöjd liksom helgonets. En människa med ett högre, för oss okänt uppdrag, möter betraktaren, eller rättare sagt undviker att göra det.

Personligen blirjag rätt uttråkad av dessa porträtt. Någonting skaver definitivt med att den fotograf som skapade det visuella landskapet för åttiotalets melankoliska musikvärld nu visas så fragmenterat och ytligt. Att den manliga rockvärldens uttolkare har gått vidare till en alls inte lika manlig konstvärld, och förvandlat den till – manlig.

Liksom många av de stora dragplåstren som visats på Fotografiska, är Inwards and Onwards producerad av en annan institution, denna gång av Foam, Fotografiemuseum Amsterdam, som visade utställningen i somras. Detta faktum är i sig inte så anmärkningsvärt, men det skapar en känsla av en provinsiell huvudstad när så mycket marknadsföring och så mycket uppmärksamhet ges en utställning som där den visades först knappt märktes. Gyllene smulor når våra breddgrader och vi springer hungrande ut.

FAKTA

FOTO

Anton Corbijn: Inwards and Onwards, Fotografiska museet t o m 15 april