ÅSIKT

Övning i gotisk skräck

Amanda Hellberg (född 1973).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Som lärare i kreativt skrivande möter jag många olika slags manus. Den i särklass vanligaste manusidén är en synsk person som löser brott. Ibland känns det som en epidemi. Att så många samtidigt får en oemotståndlig lust att skriva om personer med övernaturliga förmågor som, missförstådda av sin omgivning, räddar små barn undan onämnbara fasor.

Ytligt sett kan man få för sig att blivande författare inspireras av teveserier som The mentalist där en tankeläsande estradör tar anställning på en mordrotel, eller Medium där åklagaren samarbetar med en kvinna som kan tala med de döda.

Men i själva verket går genrens rötter djupare än så. Teveserierna och bokdrömmarna, de växer alla på samma murgröna: den gotiska romanen, som en gång i tiden bröt igenom som reaktion på upplysningens rationalistiska världssyn.

Än så länge är Amanda Hellberg den enda som lyckats förverkliga projektet på den svenska bokmarknaden. I sin kritikerrosade bokserie om Maja Grå är hon nu framme vid tredje delen, Tistelblomman.

Maja Grå är förlovad och har flyttat till Skottland. Givetvis bosätter sig paret i ett öde hus med dåligt rykte.

Den gotiska romanen är en materialsport och klarar sig inte utan sin rekvisita. Heden, dimman, spöket, stönen, de mystiska ljuden i väggarna och – det viktigaste av allt – huset. Huset som symbol för självet, för medvetandet.

Hellberg avviker inte en millimeter från genrens krav och jag kan under läsningens gång nästan checka av drag efter drag: nu bryts förbindelsen med yttervärlden, nu flyr hjältinnan, nu tvingas hon tillbaka, nu söker romanen efter sin utgång.

I den gotiska romanen kan mystiken i slutet förklaras på två sätt. Antingen får de skrämmande händelserna en naturlig förklaring, eller så är de resultat av ett övernaturligt ingripande. Båda utgångarna är lika vanliga, och därför blev den här sortens berättelse en naturlig föregångare till detektivhistorien. Tänk bara på de gotiska elementen i Conan Doyles tidiga noveller! Och i dag är deckargenren tillbaka hos sina gotiska rötter, efter att ha gjort en avstickare in i realismen.

Hellberg är också noga med att bygga upp den gotiska romanens innersta kärna, dess själ, själva skälet till att den behåller sitt grepp om läsarna. Jag kallar fenomenet för den gotiska bubblan.

Huset är fällan där huvudpersonen både hålls instängd och förföljd, lågintensivt och ihärdigt. Som resultat av denna fysiska instängdhet exploderar hans eller hennes medvetande och handlingen börjar till stor del utspela sig i ett gränsland mellan dröm och vaka, i ett förhöjt hallucinatoriskt landskap.

Tillståndet är en metafor för människans grundläggande belägenhet. Instängda i tiden och rummet förföljs vi av en oberäknelig natur. Enda flyktvägen är in i oss själva, i fantasierna och i det magiska tänkandet. Där föds konsterna och religionerna.

Tistelblomman lever högt på den gotiska romanens inbyggda dynamik, utan att egentligen tillföra något särskilt originellt till genren. I slutet av boken tar Maja Grå anställning hos polisen. Deckargenren är tillbaka i sitt gotiska hus.

FAKTA

PROSA

Amanda Hellberg: Tistelblomman – recension

Forum

Inga-Lina Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM