ÅSIKT

Orädd Grass räknade med angrepp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Günter Grass
KULTUR

Günter Grass dikt ”Vad som måste sägas” är inte svårtolkad. (Se Lars W Freijs översättning i Expressen 11 april.)

Grass ifrågasätter att Tyskland som med förintelsen gjort sig skyldig till ett ”exempellöst” brott nu ska hjälpa Israel att kärnvapenbestycka en u-båt. Han är ”sant lojal” mot Israel men trött på västmakternas hyckleri: FN ryar över Irans eventuella kärnvapen men bekymrar sig inte om Israels reella.

Att Grass för detta skulle anklagas för antisemitism var lätt att förstå, det händer regelmässigt den som kritiserar Israel. Eller för att citera en rad i fjärde strofen: ”Man blir lätt dömd för antisemitism.”  

Svårtolkad är däremot Süddeutsche Zeitungs kulturchef, Thomas Steinfeld, när han nu kommenterar dikten han själv valt att publicera (Dagens Nyheter 12 april). Å ena sidan skriver han att reaktionerna vittnar om ”den politiska debattens katastrofala tillstånd” – att det är omöjligt att diskutera hur Israel agerar ordningsmakt i regionen.

Å andra sidan gör han sig lustig över att Grass är en författare som tar ställning. Grass är intellektuellt isolerad och marginaliserad, menar Steinfeld, enigheten är total om att ”dikten helst borde ha förblivit opublicerad”. Är det en uppfattning som Steinfeld, ansvarig för publiceringen, delar?

Grass dikt är inte en dikt, det är en insändare, skriver Steinfeld. Av ren feghet formulerade Grass sin kritik i poesins form: ”För vem attackerar en dikt?”.

Men sen när är poesi en konstform fredad från diskussion? Om Grass varit rädd för angrepp hade han aldrig publicerat dikten i flera internationella tidningar. Han hade inte skrivit den alls, han hade fortsatt att tiga om det som vi alla borde prata om.

ARTIKELN HANDLAR OM