ÅSIKT

Vilse i Folkhemmet

Mikael Löwegren om myten att vi alla tillhör medelklassen

DET KLASSLÖSA SAMHÄLLET – EN LÖGN Berättelsen om hur vi tillsammans stigit ifrån Fattigsverige upp mot ljuset fungerade som en kuliss som dolde något avgörande: att socialdemokratin sedan länge slutat att hota kapitalismen. Foto
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturdebatter blir ganska snart oöverskådliga. Sidodebatterna skjuter i väg som vattenskott. Vad är egentligen centrum i den pågående diskussionen om klasshatet?

Kärnan i den debatt som just nu rasar, med kultursidorna i Aftonbladet och Dagens Nyheter som huvudarenor, är om vi över huvud taget lever i ett klassamhälle. Detta och inget annat är huvudfrågan.

Redan i det inlägg som blev startskott för denna spretiga debatt gick skiljelinjen i dagen. I sin stora uppgörelse med arbetarpoeten Leon Larsson (DN 3 maj) landade Jens Liljestrand där i bekännelsen att vi ”lever i ett av världens rikaste och mest jämlika länder”.

En dryg månad senare är det PM Nilsson som i Aftonbladet (7 juni) hävdar att Sverige är ”klasslöst” och att medelklassen i dag ”utgör 80 procent av befolkningen”: den klassiska svenska jämlikhetspolitikens stora triumf. I detta land ”finns inget som helst stöd för en anglosaxisk politik som låter folk falla fritt”.

Man undrar vilken värld det är vi talar om. Otaliga nätter har jag suttit som jourhavande präst och lyssnat till den ena berättelsen efter den andra av människor som faller fritt rakt ner i fattigdom. För den som står där nere är det uppenbart att samhället är skiktat. Här. Nu.

Jag skulle kunna exemplifiera med Fas 3 eller olika typer av dubbeljobb för att få ekonomin att över huvud taget gå ihop. Jag skulle kunna ställa frågan vem som städar hotellet, diskar och lagar maten på restaurangen. Jag skulle kunna peka på uttunnade sociala skyddsnät och uppluckrad anställningstrygghet. Men jag tror inte det är meningsfullt. Medelklassen i Sverige tycks blind och döv.

Vad vi ser beror i hög grad på vår utsiktspunkt. Att verkligen lyssna till de människor som är offer för samhällets orättvisor skakar om. Det skärper vår uppfattningsförmåga. Det får oss att se en annan verklighet.

Myten om medelklassamhället – där alla­, i princip, är med – fungerar tvärtom: den trubbar av och döljer. Denna bild av ett samhälle utan klasskillnader knyter gärna an till folkhemmet, och vill se sig som dess arvtagare.

Men hur var det då med detta folkhem? Relativt sett var det Sverige PM Nilsson, Jens Liljestrand och jag själv växte upp i något av det goda samhället. Saltsjöbadsandan med sin historiska kompromiss mellan arbete och kapital gjorde folkhemmet till en dröm som besannades. Nilsson säger om denna skördetid: Känslan av klasslöshet var stark då.

Just i ordet känslan ligger det en hund begraven. Det starka samhället ville framstå som det – i princip – klasslösa samhället. Jag förstod redan som barn att det inte var sant. Det var mycket den svenska enhetsskolan med sin medvetna klassblandning som lärde mig att alla inte hade det som jag, att det sociala arvet var starkt och förutsättningarna i grunden olika.

Berättelsen om hur vi tillsammans stigit från Fattigsverige upp mot ljuset fungerade som en kuliss som dolde något avgörande: att socialdemokratin sedan länge slutat att hota kapitalismen.

I dag ser vi den historiska kompromissen lösas upp. Den moderna turbokapitalismen låter sig inte fjättras med 1930-talets sönderrostade kedjor. Alltså krackelerar folkhemmet. Klassklyftorna går nu åter i dagen. Klasslösheten visade sig vara just – en känsla.

När Johan Jönson ställde sig på Dramatens scen och lät sitt hat mot de nyrika höras synliggjorde han något. Inte bara att klassamhället finns, utan också den vrede detta klassamhälle skapar; reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Jönsons bubblande längtan efter privat hämnd synliggjorde också något annat: bristen på en politisk rörelse för förändring. När ingen längre tar strid mot kapitalismen, när socialdemokraterna blivit vad Olle Svenning kallat ”de nya liberalerna”, när folkrörelserna imploderat ideologiskt och numerärt, återstår i brist på annat bara bärsärkagången.

De politiska alternativen verkar sten­döda i dag. Liksom i övriga Europa exploaterar högerpopulismen utanförskapet i stället. Ska vi kunna hitta någon annan väg behöver vi här och nu ställa nyckelfrågorna: Vem eller vilka lider? Varför? Vem tjänar på det? Vem har makten? Hur påverkar den förda politiken de svaga?

Antingen kan man se detta klassamhälle för vad det är – eller så kan man det ­inte.

FAKTA

Jourhavande präst

Mikael Löwegren