ÅSIKT

RenässansMann

Tack vare ett allt mer konservativt, svenskt kulturklimat går Thomas Mann mot en ny vår

Foto: Teckning: TULIO PERICOLI
MotståndsMann Allt mer Thomas Mann-litteratur kommer i nyöversättning. Nu även hans pretentiösa mastodontverk från innan kriget.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Thomas Mann (1875–1955).

När Günter Grass publicerade sitt politiska poem Was gesagt werden muss påmindes vi om en tysk tradition där intellektuella förväntas fram­träda som moraliska instanser. Rollen som nationell riktningsgivare torde få ha iklätt sig lika oryggligt som Thomas Mann, vilken vid ankomsten till USA 1938 – i den av nazisterna framtvingade landsflykten –kort konstaterade ”Where I am, there is Germany”. Samma lidelsefulla högborgerliga kyla kom sedan att känneteckna hans många antinazistiska framträdanden i kalifornisk exil.

Mann slöt dock sent upp bakom demokratin, först i sitt stora tal 1922 bekände han sig till Weimarrepubliken. Hans tidiga tankegods, präglat av nationalism och konservatism, går nu att ta del av i utförlig svensk form tack vara Per Landin och Urban Lindströms förtjänstfulla översättning av ­Betrachtungen eines Unpolitischen.

Manns märkliga mastodontverk, publicerat 1918, bjuder styvt motstånd. Den pretentiösa prosan är mångordig och motstridig, de detaljerade referenserna till dåtida tyska förhållanden talrika. ­Tyvärr saknas kommentarer som hade kunnat underlätta den nutida avkodningen och förekomsten av ironiska brask­lappar gör det besvärligt att slagkraftigt sammanfatta boken.

Likväl kan betraktelserna fångas som en uttömmande uppföljning av Manns uppslutning bakom Tyskland och första världskriget; en fortsättning på uppgörelsen med den kulturradikale brodern Heinrich. I Nietzsches anda framställs franska revolutionen och dess följder som en syndaflod, samtidigt som kriget svärmiskt skildras som en rening av det ruttna samhället. Tysk kultur ställs framför fransk civilisation. Det är ett försvar av förment eviga värden, existenser, myter och metafysik, mot upplysningens politiskt besmittade föreställningsvärld baserad på förnuft, demokrati och samhällskritik.

Sedan något år råder Thomas Mann-renässans i Sverige. Genom förlagen Bonniers och Brombergs försorg har flera portalverk nyöversatts. Att Atlantis nu tillgängliggör en ofta förbisedd del av Manns författarskap är ­givetvis en oklanderlig kulturgärning, men speglar samtidigt ett allt mer konservativt svenskt kulturklimat.

I 2009 års omfångsrikt kommenterade tyska nyutgåva försökte redaktören, den renommerade litterturhistorikern Hermann Kurzke, föga övertygande ärerädda En opolitisk mans betraktelser åt liberalismen. Sådana tongångar finns inte i Per Landins korta inledning. Tvärtom kan man ana att han, inte utan gillande, i verket finner den store författarens verkliga ­väsen. För den läsningen av Landin talar det försonliga sätt på vilket han i essäsamlingen Dietrich Eckarts onda öga (också den utgiven på Atlantis) förhåller sig till en dryg handfull tyska konserativa tänkare, vilka banade intellektuell väg för den bruna fascismen.

Det är lätt att förstå varför de som likt Landin rör sig längs den konservativa ­axeln Axess-Atlantis fröjdas över Manns otidsenliga betraktelser. Mellan de vackra pärmarna ryms deras egen retorik: alarmistiska utsagor om ständiga angrepp på det sanna och sköna, avogheten inför avantgardism och föraktet för ett samhälle som anses ha förlamats av ­politisk korrekthet. Den egna positionen torgförs som den naturliga utväxten på ett tusenårigt träd medan motståndarna utbroderas som politiska extremister.

Med anledning av den så kallade klasshatsdebatten förde Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler nyligen fram tanken att de kulturkonservativa är vår förflackande tids verkliga kulturradikaler (SvD 28/5). Tesen är föga originell, men inte desto mindre felaktig. Framför allt kan den bara förfäktas om man berövar kulturkonservatismen dess ideologiska barlast:  den organiska samhällssynen, frånkännandet av folkflertalets förmåga att staka ut sin egen framtid. Manns ­betraktelser erinrar emellertid om att konservatismen är allt annat än opolitisk, samt det motsägelsefulla i att dess svenska samtida företrädare – trots anslutningen till ett tankegods formulerat i opposition till franska revolutionen – uppträder som upplysningens främsta förkämpar.

En förklaring till att konservatismen i den tidige Thomas Manns anda är på frammarsch finns i likheten mellan vår senmoderna samtid och mellankrigs­tiden:  en krisande kapitalism som kastar oss mellan hopp och förtvivlan, en etablerad politik som förlorar i förtroende, skarpa sociala motsättningar och till­tagande kulturkamp. Att famla efter trygga traditioner, att söka enkla svar på svåra frågor, är förståeligt när allt fast tycks förflyktigas. För att fruktbart bemästra osäkerheten fordras dock en öppen och progressiv politik.

Var revolutionär ­konservatism och nationalism för oss är välbekant.

FAKTA

SAKPROSA

» En opolitisk mans betraktelser

Thomas Mann

Övers. Per Landin & Urban Lindström

Förlag: Atlantis