ÅSIKT

Tjejen som njöt för mycket

Kritikerna tävlar om att straffa Rihanna

Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
STRAFFAS Rihanna på Peace & Love-festivalen i Borlänge i lördags.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur Aftonbladet i söndags

I lördags stod en av världens just nu mest intressanta artister på scen på Peace & Love-festivalen.

Rihanna var inte i sin bästa form men genomförde en konsert fylld av den mest relevanta musik som går att finna i dag, förenat med mängder av kvinnlig leklust och sexuellt agentskap.

Men i medierna beskrivs Rihanna inte som någon stark kvinna. I stället är det ord som ”trasig” och ”porrig” som används. Expressens festivalbloggare undrar om det är ”en ny Whitney” vi ser.

Aftonbladets Markus Larsson går till och med så långt att han ­skriver om hur hon ”går sönder” framför ­publiken.

För mig, som efter konserten ­känner inspiration och glädje snarare än oro över Rihannas mentala hälsa, var det svårt att förstå: Vad var det jag missat? Och varför ­recenseras inte bara konsertens musikaliska kvaliteter, som man ju kan ha olika åsikter om, utan även Rihanna som människa?

Rihanna har aldrig gjort en hemlighet av att hon kan vara destruktiv. Hon super, knarkar och upp­visar en aptit på sex som inte bara fått tidigare pojkvännerna Chris Brown och Drake att skriva misogyna raptexter om vad hon bör ­eller inte bör göra, ­utan även ­medier att glatt frossa i de sensationella sidorna av hennes liv.

Mottagandet av Rihanna handlar ­inte om henne som artist, utan om idén om den fallna kvinnan som gått för långt i bejakandet av sin sexualitet. Någon vars förfall man lystet hoppas få lov att följa. Som man gjort med Britney, Whitney, Lindsay och alla kvinnorna vid ­deras sida före henne.

Den sexualiserade bilden av kvinnan i media är dubbel – damned if you do, damned if you don’t.

Man får inte gå för långt, man får ­inte likt Rihanna stå på en scen och sjunga vagt beslöjade texter om att ta emot oralsex eller med ett belåtet ­leende trumma sig på det egna könet. När man skriver att ­Rihanna är trasig och porrig skriver man in henne i pornografins traditionella kvinnobild. ­Enligt den får kvinnor inte ta för sig och njuta för mycket.

Frågan vi bör ställa oss är inte hur det står till med Rihannas mentala hälsa, utan snarare hur det egentligen står till med kvinnosynen hos den som har behov av att med sin missriktade ­välvilja straffa en ut­levande kvinna.

Det inspirerande med Rihanna är att hon, oavsett om det gäller hur hon beter sig på scen eller som misshandelsoffer, fullkomligt ­skiter i vad som förväntas av ­henne i just den positionen. De ­roller hon väljer att spela är hennes ­egna.

Om det är något vi behöver så är det just den ­typen av potentiellt radikala bilder av kvinnor.

Isabel Nellde