ÅSIKT

Ständig syndabock

Förortens arkitektur anklagas fortfarande för att skapa problem

Flygbild över Hagsätra centrum söder om Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Malmskillnadsgatan i Stockholm är ett exempel på innerstad som är minst lika ”livlös” som förorten.

Artonhundratalets toppskikt hade för vana att skylla samhällets ondska och dålighet på de fattiga och peka ut deras bostadsområden som grogrund för allt från kriminalitet till moraliskt förfall. Tyvärr sker det än i dessa dagar, till exempel i Ola Anderssons hyllade bok Vykort från Utopia (utkom i april på Dokument press).

Redan i bokens förord kan man läsa att förorten ”skapat problem”. Vidare att den som plats är föga lämpad för ”utbyte av kunskap över högstadienivå” och att utbytet därför ”inte kan bli annat än torftigt”.

Det skrämmer mig att en bok med det här budskapet okritiskt hyllas av den svenska eliten, kritikerna, opinionsbildarna, såväl stadskännare inom musei- och kulturvärlden som stadsbyggare i den privata byggsektorn.

Enligt Ola Andersson är segregationen i Stockholm enbart förortens fel. Innerstaden är kosmopolitisk medan arkitekturen i förorten ”förutsätter konsensus och likriktning och inte tål konflikter över huvudtaget”. Man kan undra om han någonsin stuckit näsan utanför tullarna?

Innerstadens befolkning är ju extremt homogen och i det närmaste etniskt rensad, medan Stockholms förorter är fulla av just den levande kosmopolitiska blandning som Ola Andersson efterfrågar. I Farsta och Bredäng är befolkningens färger och bakgrunder olika. Innerstaden är en vit enklav.

Men den kosmopolitiska förorten räknas inte i Ola Anderssons värld. Där får i stället alla som bor i förorten exemplifiera samhällsproblem. Förortsborna i Vykort från Utopia bär vad postkoloniala teoretiker kallar ”representationens börda”. De räknas inte som subjekt utan blir enbart offer eller förövare. Offer som inte själva valt sin usla bostadsort, eller förövare som skapar problem i samma hopplösa boendemiljö.

Andersson använder i sin bok även det klassiskt kolonialistiska herremaneret att själv ange ramarna för vad som kan beskrivas som civilisation och urbanitet. Han gör gränserna för urbaniteten så snäva att förorterna faller utanför, enbart på grund av sin modernistiska arkitektur. Sedan påstår han att denna hans variant av urbanitet är en förutsättning för demokrati.

Andersson menar till exempel att den traditionella stadsgatan är en ”allmän plats” där folket kan samlas och uttrycka sig. Utan gator – ingen demokrati, skriver Andersson, trots att gatans grundläggande funktion är trafik. Han undviker att nämna att alla svenska förorter har minst ett torg och att det mellan husen finns massor med ”allmän plats” att samlas och uttrycka sig på. Där finns ju inga gator! När Andersson hittar ”allmän plats” i förorten kallar han det ”ingenmansland” i stället.

Ordet förort nämns inte i Vykort från Utopia. Andersson använder i stället begreppet ”den modernistiska stadsplaneringen” som inbegriper alla stadsdelar byggda under nittonhundratalets efterkrigstid. Hela boken är fylld av den här sortens tjusiga arkitektspråk och mängder med data och historik. Ändå kan jag inte hitta några fakta som underbygger Anderssons påståenden om att förortens arkitektur i sig skulle skapa problem.

Johanna Langhorst