ÅSIKT

Satan i helvetet

Claes Wahlin om en stor upprorsklassiker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
En del ur John Martins (1789–1854) verk Satan kallar på sina besegrade legioner.

Den italienske författaren Italo Calvino har i en elegant essä sökt reda ut vad som gör en klassiker till en klassiker. En av hans definitioner lyder: ”En klassiker är ett verk som oupphörligen ger upphov till ett dammlager av kritiska reflektioner om sig själv, men som oavlåtligt skakar av sig dem.” Var och en som närmat sig en av de riktigt stora klassikerna kan känna igen sig; en viss farhåga inför uppgiften, en känsla av bristande kunskap och att man borde förbereda sig genom att läsa något av alla dess kritiska reflektioner.

Men som Calvino skriver, dammet blåser bort med varje sidvändning och fördelen med vers är att rytmen hjälper oss på vägen, även om det i föreliggande fall saknas rim:

”Om människans första olydnad och trädets / förbjudna, ödesdigra frukt hon åt av, / och som bragt döden, allt vårt ve, till världen ...”

Så lyder i Ingvar Björkesons grandiosa översättning den berömda öppningen till en av den engelska litteraturens stora klassiker, John Miltons Det förlorade paradiset. Historien är, milt uttryckt, känd. Hur Satan i helvetet reser sig mot Gud och hur denne skapar ett Eden, paradiset med Adam och Eva och hur sedan den intrigerande Satan tar ormens gestalt: ”O nesliga förnedring! Jag som tävlat / med Gudar nyss om högsta rangen – instängd / snart i ett djur, beblandad med dess slem, / mitt väsen inkarnerat i ett kräldjur”. Vältaligt lurar han Eva att äta av den förbjudna frukten, och så går det som det går.

Syndafallet alltså, men i en dramatisk och vältalig dräkt där Satan har alla de bra replikerna och dialogerna får flera av de tolv sångerna, eller böckerna, att ropa efter scenisk framställning. John Dryden, några år efter utgivningen 1667, gjorde med Miltons tillstånd en rimmad version för en opera. För kostsam att sätta upp, men den blev i bokform en försäljningsframgång.

Milton levde i en omvälvande tid av inbördeskrig, maktkamper och religionsmotsättningar. Under de åren han skrev Det förlorade paradiset drabbades London av först pest (100 000 dog, en femtedel av stadens befolkning), sedan av en våldsam brand (upp till 80 000 hemlösa). Milton var blind när han skrev verket, han komponerade, enligt vittnen, en 40–50 rader i taget och lät så någon skriva ner vad som skulle bli inte bara ett ikoniskt, protestantiskt poem, utan en dikt att jämföras med klassiska epos som Vergilius Aeniden (som nu på nytt ges ut av förlaget i Björkesons förnämliga översättning).

Den höga stil Milton skrev i har i modern tid emellanåt kritiserats. Kvinnosynen diskuteras än i dag, där Milton å ena sidan kallar kvinnan för ”Naturens sköna misstag” och undrar varför inte världen kunde befolkas av enbart män. Å andra sidan är Eva en handlingskraftig och företagsam kvinna och Milton själv, radikal i det civila, försvarade till exempel skilsmässan.

Ett verk med 350 år på nacken som fortfarande väcker känslor, är en annan definition på en klassiker.