ÅSIKT

Sjukt tränad är det nya idealet

Madelaine Levy om framgångens pris och kroppens olidliga smärta

1 av 3
Bildskön Stjärna Brittiska mångkamparen Jessica Ennis syns både på tävlingsarenorna och på magasinomslag.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Både mode- och musikvärlden beskylls ofta för att producera sjuka ideal och skadliga förebilder. Men den här sommarens mest eftertraktade kroppar tillhör inte modeller eller rockstjärnor, utan atleter. I och med säsongens stora sportevenemang – fotbolls-EM, Wimbledon, London-OS och så vidare – ser vi dem ständigt i våra tv-apparater och tidningar. Inte bara på planen. Reklamen är full av idrottare – från Henke Lundqvist i Head & Shoulders-filmerna och Carolina Klüft som uppmanar oss att operera ögonen med laser, till de många nordiska OS-hopp som bloggar för Panasonic. De glansiga magasinen är inte sämre. Mångkamparen Jessica Ennis syntes på senaste Cosmopolitan-omslaget. Och en hårdretuscherad variant av sexfaldige OS-medaljören Ryan Lochte delade omslaget på amerikanska Vogue med fotbollspelaren Hope Solo och Serena Williams.
 

Man kan ju tycka att de här idrottsmännen och -kvinnorna levererar en vettig motbild till modets anorektiska och musikens destruktiva ideal: vältränade individer från olika bakgrund som möts i fredlig tävlan, och belönas storslaget för sina framgångar.

Idén är lätt att svälja. De vackra musklerna som spelar tätt under huden, de osannolika rörelserna genom luften, associationerna till hälsoprodukter och vild natur... Instinktivt blandar vi gärna samman kontroll och estetisk perfektion med njutning och välmående. Men det är så klart en illusion. Få saker är ju så skadliga för människokroppen som elitidrott.
 

Detta påpekades också i Folke Rydéns dokumentär, Medaljens pris, som SVT sände förra vecken. Den var dock en mycket försiktig skildring – som lät de medverkande mörka många av de verkligt stora problem som ansätter idrotten.

Som att boxare, enligt en ny rapport från British Medical Association, drabbas av alzheimer, parkinson och senil-demens både tidigare och i större utsträckning än andra. Eller att 3 000 lurade spelare nu stämmer den amerikanska fotbollsligan NFL på grund av den lögnaktiga information som i åratal förmedlats om sportens risker. Framför allt sa Medaljens pris mycket lite om det utbredda, livsfarliga tablettmissbruk (och då talar jag inte om några oskyldiga sex Voltaren om dagen) som sportlivet hemsöks av.
 

Även mer intellektualiserande böcker, som idéhistorikern Sverker Sörlins Kroppens geni, om längdåkning, förmedlar en rutinmässigt glamorös berättelse om idrottarens gudalika kropp. En fysik som öppnar för euforiska tillstånd de stillasittande aldrig får erfara – med enbart naturliga medel.

Ironiskt nog erbjuder skönlitteraturen en mer realistisk bild. The Art of Fielding av stjärnskottet Chad Harbach hyllas just nu av så väl kritiker som läsare. Den är en sträckläsningsroman om ett så otippat ämne som brännboll – eller i alla fall dess amerikanska motsvarighet baseball.

Laget Harpooners ankare är Mike Schwartz. Han går sista året på college, dubblerar baseballen med amerikansk fotboll, får en kropp därefter och har så klart tonvis med trånande tjejer efter sig. Precis som de svenska elitidrottarna i Medaljens pris har Schwarts en ständigt värkande kropp, precis som de pressar han ispack mot musklerna och spelar trots sina skador. Men till skillnad från dem tillhör han svansen, alla de där som tränar och tränar men aldrig kommer upp på elitnivå. Och som ändå fastnar i ett gravt beroende. Utan sina värktabletter och injektioner (som han brukar blanda med alkohol för maximal effekt) blir halvguden Schwartz en skakig, svettig, aggressiv missbrukare. Långt från något glamoröst modetidningsideal.
 

De stora sportevenemangen låter stjärnorna paradera som på en catwalk. Men i berättelser som The Art of Fielding blir det tydligt att idrotten, liksom modet, projicerar en idealkropp minst lika ouppnåelig som modets. För precis som den taniga modellkroppen kräver en kombination av exceptionell genetik och helt orealistiska uppoffringar, som självsvält och operationer, så måste den som vill se ut som en OS-kandidat offra inte bara tid och pengar – utan även sin goda hälsa.

ARTIKELN HANDLAR OM