ÅSIKT

I det Blå tornets ljus

Telefonen gick inte varm hemma hos Strindberg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

August Strindberg var svag för all sorts ny teknik. Förvånande därför att han inte ville skriva till skenet av en elektricitetslampa – trots att möjligheten fanns på Drottninggatan 85. Skrivbordet hade han vid fönstret, så att dagsljuset kunde falla in över manus. När solen arbetat nog för dagen, tände han stearinljus och fotogenlampa. I ena handen en penna, i andra en rysk cigarett.

Det är Stina Olson som ledigt berättar om författarens sista bostad, i antologin Strindberg i Blå tornet (red. Stefan Bohman, Carlsson).

Telefon hade Strindberg haft länge, men han påstod att det bara gick att ringa ut. Det var få som betroddes med hans nummer. I hallen stod ett modernt isskåp, där han förvarade sin öl.

Bostaden i Blå tornet var ett slags pensionat, där även mat ingick. Vid missnöje kunde han skriva lappar med ovett: ”Eskimåmat”. Eller: ”Behåll er danska svinmat!”.

Han var noga med sitt hem, men hade inget emot fabriksproducerade möbler och textilier. Inredningen i Blå tornet skulle mera vara ett intressant ”sceneri” än som hos Carl Larsson i Sundborn, en show off av stilbildande inredning.