ÅSIKT

Att leva genom linsen

Stor sorg bildar klangbotten i Marie Norins nya bok

Foto: Foto: Sara Moritz
Marie Norin.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Extrem hetta. Hur en kamera slänger i sin rem och hamrar mot bröstbenet när man springer.

Sådant är Marie Norin bra på att fånga.

Hennes berättelser är skildringar av kroppens möte med världen, perspektivet hudnära och fotografiskt registrerande, på ett sätt som ofta får mig att tänka på den inte längre så nya Nya (franska) romanen. Varje myggbett är värt att klias, varje ögonblick så rikt att det blir fattigt, befriande meningslöst.

I förra boken Djuraffären från 2010 (Norstedts) lät Norin sin exakta och ordknappa prosa krocka med det absurda och ibland övernaturliga, men i nya romanen vit vit är det en stor sorg som bildar klangbotten.

Under en charterresa förlorar unge Erik sin mamma, i en olycka erinrande om tsunamin 2004. Berättelsen inleds med en beskrivning av några snap-shots. Från taxfree-shopen på Arlanda, från taxin till hotellet, på mamman – fotografier tagna med den kamera som senare i boken blir så viktig för Erik, i arbetet med att försöka förstå och överleva det gräsliga som skett.

Kameran blir hans ställföreträdande öga och gränssnitt, medan den köttsliga Erik liksom stänger ner. ”Han tänker att om det kommer någon ska han vara så tyst han kan, stoppa alla ljud i kroppen. Han vet att det går, det går att leva till och med nedgrävd, tänker han, på så lite luft som silas genom flera meter sand.”

Pappan, som inte varit med på resan, ställs inför en stum och undanglidande son som varje morgon försvinner ut med kameran och dess digitala minnesbank som en bula under munkjackan. ”Får du ha den i skolan?”

Det låter som en hemsk berättelse, och det är det också. Men Marie Norins skildring av Eriks självvalda och livsnödvändiga isolering är fullkomligt trovärdig, och på köpet får läsaren också en hoper klockrena skildringar av diverse smärre känslor och vardagligt småskit människor emellan.

Som det där märkliga när man som barn verkligen vill ha något som erbjuds men inte förmår sig att säga det, utan i stället säger nej tack.

Jag gör så där fortfarande ibland, och jag ser det hos andra. Men i litteraturen har jag inte stött på det förut.

PROSA

Vit vit

Marie Norin, Norstedts