ÅSIKT

Fostrad till kaxig

Pia Bergström om äventyrliga tonårsflickor i 90-talets Stockholm

Karolina Ramqvist har varit chefredaktör för Dagens Arena och kritiker i Dagens Nyheter.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
’’Världens ursprung” av Gustave Courbet.

Karolina Ramqvists roman Alltings början kommer att diskuteras av många i höst. Dels för att hon skriver om det laddade ämnet och – som det verkar – närmast samhälleliga angelägenheten unga flickors sexualitet. Dels kan hon konsten att provocera.

Generationskamraten Linda Skugge, en gång redaktör för antologin Fittstim (1999), numera kristdemokrat, har i en krönika i Expressen (10/8), apropå Ramqvists bok, redan försäkrat att hon själv inte haft mer än fyra sexpartner i hela sitt liv. Men framför allt kommer romanen att pratas om för att den är så bra, och inte kan lämna någon läsare oberörd.
 

Och även om dess fiktiva jag, den intellektuellt brådmogna Saga som börjar gymnasiet hösten 1991 på flera sätt delar biografi med författaren, är det nog vådligt att förväxla dem. Fast svårt att låta bli när omslaget, ett foto med en bedårande Karolina Ramqvist back in the days, känns som en teaser som försäljningsavdelningen valt ut.

Saga berättar om sitt liv från 15 till ungefär 25. En ensam och blyg flicka inflyttad från förorten som ett decennium senare är en av de coola, smarta, och frispråkiga unga ”tjejrösterna” i storstadstidningarna. Saga får till och med sommarprata i P1.

Hur kunde just hon bli så kaxig?

Saga ser sig som fostrad till det. Mamman är radikal 70-talsfeminist och undervisar sin dotter om patriarkatets allmakt och kvinnornas glömda historia, tar med henne till Paris och visar Gustave Courbets länge undangömda målning Världens ursprung och under hela uppväxten uppmanar henne att bli en självständig kvinna som inte underordnar sig männens behov. ”Ta för dig” är mammans och hennes frigjorda väninnors råd.

Och det gör Saga. Gymnasiet, med Södra Latins alla kännetecken, blir en besvikelse, men nya kompisen Pauline som genom sin hippa storasyster är något mer världsvan drar med Saga ner till stan i stället, till kaféerna som gäller, till krogar, barer och klubbar som två uppsminkade 16-åriga tjejer kan glida in på, iallafall med falskleg. Det är den världen som blir den allra viktigaste för Saga de här åren.

Redan på höstterminens första dag pekar Pauline ut ”Stockholms vackraste man”, på bistro Vau de Ville i hörnet av Hamngatan. En välklädd festfixare på modet som tycks känna alla som är nåt i Stockholms nöjes- och kändisvärld. Han kommer att spela en ödesdiger roll för Saga i den här romanen som på samma gång är en skildring av ett stockholmskt tonårs- 90-tal med tidstypiska berusningsmedel, musikreferenser och klädval, och en mer tidlös kärlekshistoria – den röda tråden som fördjupar, komplicerar och binder ihop.

Ramqvist skriver på något sätt både sorgset konstaterande och samvetslöst och roande sarkastiskt. I den förra romanen Flickvännen blev den alltför behärskade stilen i längden ett hinder att förstå den klartänkta medelklassmodellen som offrade hela sin frihet för den kriminelle sambon. Man kände inte det undertryckta begäret efter att vara försörjd, vara i någons totala våld, eller vad det var fråga om. Det blev en tänkt inre konflikt, om än intressant.

Så är det inte här. Alltings början är en både roligare, öppnare och smärtsammare roman. När Saga och Pauline enas om att de inte är ”flickvänstypen” och med ungflickscyniskt övermod väljer att bli ”mansslukerskor” – de upptäcker snart att även äldre killar och gifta statusmän är förvånansvärt lätta att få på fall – balanseras de avancerade reflektionerna och det tonåriga känslotumultet mycket skickligt. Ramqvist gör Saga till en medvetet heroisk Lolita som noterar varje genomförd sexakt som segrar i en kalender, samtidigt som hon konstaterar att det ”på många sätt är lättare att vara död än vuxen”.

Pauline är mycket imponerad av att Saga lyckas bli uppraggad av den 20 år äldre festfixaren. I deras värld är han en trofé. Men inte ens väninnan får veta vad som verkligen pågår i hans sovrum. Eller i Sagas plågade hjärta mellan de sporadiska tillfällen då han föser med henne till taxin någon sen natt efter någon kändistillställning.

Vad som säkert kan beskrivas som sjaskiga och förnedrande möten lyckas Ramqvist göra vackert. Utan att det känns särskilt förljuget eller idealiserat. Lite som Marguerite Duras gör när hon skapar sin sanning om tonårsaffären med den rike kinesen i En fördämning mot Stilla havet och Älskaren. Jag beundrar verkligen Ramqvists sätt att hantera den här historien.

Både dess banalitet och tragik.

FAKTA

PROSA

» Alltings början

Karolina Ramqvist

Norstedts