ÅSIKT

Men, vilken bra ögonmakeup

Jenny Aschenbrenner tittar när pappfigurer ur Dallaslådan försöker dansa

NU Larry Hagman, Linda Gray och Patrick Duffy är tillbaka i rutan i kväll.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Huvudkaraktärerna i Dallas under seriens storhetstid på 1980-talet.

Det tar en ganska lång stund in i första avsnittet av Dallas 2012 innan det som var seriens verkligt stora kvalitet åter uppenbarar sig.

Ögonmakeupen.

Ögon så sotade att iris och ögonvita blänker som en liten droppe vatten på botten av en stor, svart brunn. Jag kunde inte se mig mätt på den. Kvinnorna innanför allt det där svarta verkade så ... suveräna i all sin ömklighet.

Jag läser nu att Linda Grey (Sue Ellen) är så glad över att de nya avsnitten skrivs av kvinnor eftersom det under seriens storhetstid bara var manliga manusförfattare inblandade och att de lät kvinnorna vara sårbara våp i sina mäktiga mäns skugga. Naturligtvis har hon rätt.

Att som Linda Grey ge den aspslövsdarrande smygsupande nervvrakskvinnan ett ansikte är ingen feministisk gärning. Männen i hatt och stövlar slåss om olja, kvinnorna målar svart runt ögonen och hoppas på det bästa.

Men, det finns ju också en helt annan berättelse om män och kvinnor, i alla såpor men inte minst i Dallas. Den om män som ägnar nästan hela sin vakna tid åt att prata om, fundera över och intrigera runt sina relationer. Och den om kvinnor som tycker att sådana män är självklara.

Naturligtvis är det hemligheten bakom såpornas stora framgång bland kvinnor.

Kvinnor med män som vuxit med ett manlighetsideal som säger: prata inte, känn inte och analysera inte för allt i världen, det är tjejigt. Vilken lycka då att se dessa grovhuggna oljecowboys vid sina gigantiska mahognyskrivbord ägna så mycket av sin tid och sin kraft åt sina relationer med kvinnor.

Kvinnor som kan få män att göra det, de måste ju ha något.

Kanske satt det i ögonskuggan?

En krigsmålning som ingjuter respekt i fienden och samtidigt skyddar bärarens sanna identitet.

Men nya Dallas är precis som man misstänkte ett klumpigt försök att mjölka nostalgipengar ur den mest barndomsknarkande generationen hittills. En intrig som är så pass krystad att man motvilligt blir fascinerad när de två sönerna, Bobbys Christopher och JR:s John Ross, tar över maktstriden ivrigt påhejade av sina fäder.

Det är roligt när JR vaknar upp ur en ”klinisk depression” och får den elaka glimten tillbaka i sina stålgrå ögon när sonen John Ross ger honom en möjlighet att än en gång få bekämpa sin godhjärtade mammagris till lillebror.

Sedan är det inte så mycket mer som är roligt. Det går inte att komma runt känslan av pappfigurer som tvingats ut ur lådan för att dansa den dans som deras förlagor behärskade intill perfektion.

Förutom Sue Ellen då, med sminket på plats och fortfarande med samma hypnotiserande skörhet över sig, trots att hon slutat supa och börjat satsa på karriären. Hon bara står där och klipper nervöst med ögonlocken och visar var epicentrum finns.

Det har aldrig handlat om olja. Det har alltid handlat om henne.

ARTIKELN HANDLAR OM