ÅSIKT

Skit & profit

Petter Lindgren om 70-talsklassikern som tog bajset till barnlitteraturen

Sådan är kapitalismen? Annika Elmqvists bilderbok ”Sprätten satt på toaletten” gavs ut för första gången 1970.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är inte bara Monopolspelet som vårdar bilden av kapitalisten som en fet jävel i hög hatt. Också i barnböckerna finns han med, draperad i samma maskeradutstyrsel, diaboliskt grinande vid åsynen av friställda arbetare eller skövlad natur.

Annika Elmqvists rimmade och smått klassiska bilderbok Sprätten satt på toaletten som nu ges ut på nytt av Karneval förlag är ett typiskt exempel. Trots att boken gavs ut för första gången 1970 (Verdandi Barnböcker), i en tid när även miljardärerna trampade fram i sandaler, som Simon Spies, ser Sprätten ut som något Albert Engström eller OA släpat in.

Genuint ond är nog inte Sprätten ändå, snarare dum och tjurig på femåringsvis. Skiter väl han i att hans bajs rinner ut i ån, och att hans fabrik förgiftar traktens sjö. Folket skriker efter reningsverk, men Sprätten säger sig inte ha råd. ”Jag måste köpa villor och bilar för alla pengar jag får över.”

Till slut blir han dock tvungen att vika sig för opinionen, ”och människorna blir så glada / för nu kan de fortsätta fiska och bada”. På sista sidan ser Sprätten till och med en smula nöjd ut, trots att hans fabrik har tagits i beslag av folket. Ett mildare uttryck går över kapitalistanletet och hans toalett har försetts med ett eget litet reningsverk.

Budskapet går inte att ta miste på – kapitalet förstör vår gemensamma miljö och behöver därför läxas upp. Mest uppmärksamhet vid utgivningen rönte dock det enormt publikfriande tilltaget att förpacka budskapet i bajs. Med Sprätten satt på toaletten åstadkom Annika Elmqvist inget mindre än den svenska barnlitteraturens fekala genombrott, något som skulle ge ekon decennier senare, i bland annat Pernilla Stalfelts Bajsboken från 1997 (Rabén & Sjögren).

Elmqvists nyenkla och burleska illustrationer irriterade många läsare och kritiker 1970. ”Ful och tråkig och genant illa ritad”, menade Irmelin Sandman Lilius i Hufvudstadsbladet, medan Lennart Hellsing förhöll sig försiktigt positiv i Aftonbladet: ”Det är en drastisk bildkonst med inslag av den analhumor i synnerhet små barn älskar så.”

I dag känns Elmqvists bilderbok märkligt fräsch, inte minst betraktad vid sidan av böcker av samtida anhängare till den sjaviga konturen, som Eva Lindström eller nämnda Stalfelt. Budskapet må vara tidstypiskt och förenklat, men historien om Sprätten tål att berättas på nytt. Att nyutgivningen sammanfaller med Nordkalks exploatering av Ojnareskogen på Gotland beror nog mer på tur än på tajmning, men det är omöjligt att inte dra paralleller till företagets planer på att bryta kalksten i omedelbar närhet till ett Natura 2000-område och Gotlands vattenreserv Bästeträsk.

”Bara för att Sprätten har en fabrik /är det väl inte HANS VIK / HANS blommor, HANS luft, HANS vatten! / Näe ta mig katten / Den är lika mycket MIN / och DIN / och den får han inte förstöra!”

I berättelsen om Ojnareskogen finns det förstås ingen klädsamt avrundad herre i hög hatt och jackett att skylla på. Här är det snarare ett lika svårillustrerat som orimligt beslut i Mark- och miljööverdomstolen som är boven, jämte en ändring i Miljöbalken, hastigt genomdriven av regeringen 2009, efter hård lobbying från gruvindustrin.

Folkets kamp mot bajset är dock inte över.

FAKTA

BILDERBOK

Sprätten satt på toaletten

Annika Elmqvist

Karneval förlag

Petter Lindgren