ÅSIKT

”EU-politikerna ljuger, myglar och visar folkförakt”

Björn Elmbrant till hård attack mot makten i Europa

José Manuel Barroso, EU-kommissionens orförande.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Björn Elmbrant

Häromdagen förklarade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att hans mål är en ökad centralisering, vad han kallade ”en federation av nationalstater”.

Men mer integration kräver också mer demokrati, menade han, och föreslog att man ska kunna välja kommissionens ordförande.

Barrosos tanke följer en gammal ryggmärgsreflex bland eurokrater, att när EU hamnar i kris ska man försöka ta några nya steg mot en större integration. Men det är tveksamt om greppet kommer att fungera den här gången.

Nu handlar det inte, som tidigare, om någon skärmytsling ”däruppe”, utan krisen skär djupt in i många medborgares livsvillkor. Det verkar orealistiskt att tro att EU ska kunna enas om ett nytt fördrag mitt under brinnande kris.

Men framförallt: Hur ska folkligt förtroende kunna skapas för ”mer Europa”, om denna fördjupade integration ska rattas av samma europeiska politiker, som i två och ett halvt års tid fört en felaktig krispolitik, som leder till ökad fattigdom och social misär, och ställer ekonomisk stabilitet framför demokratisk legitimitet?

Och Barrosos förslag om en folkvald kommissionsordförande är närmast ett hån med tanke på de många demokratiförlusterna. Dessa formar sig till slut till en lång anklagelseakt.

EU-politikerna trycker ner människor i fattigdom och skapar grogrund för extremistpartier som grekiska Gyllene gryning, skriver Björn Elmbrant.

Jag vill anklaga EU:s politiker för att inte stå upp för det demokratiska grundvärdet att tala sanning.

Man ljuger om förhållanden i andra länder, döljer bankernas avgörande roll för krisen och vågar inte säga sanningen om det egna landets ekonomiska tillstånd, av rädsla för marknadens dom. Men därmed blåser man också under politikerförakt bland väljarna.

Jag anklagar EU:s politiker för att sitta för mycket i knäet på bankerna.

Det gäller både på den nationella nivån, att man vill skydda ”sina” banker trots vansinnesaffärer, men också på EU-nivån.

Att Deutsche Banks vd deltar i EU:s toppmöten, att banklobbyisterna kramar ihjäl kommissionens tjänstemän, och att bankerna själva konstruerar en grekisk skuldavskrivning åt Angela Merkel är betänkligt. I en demokrati måste det finnas minst armbågs lucka till ekonomiska särintressen.

Jag anklagar också den europeiska centralbanken (ECB) för att driva rent politiska frågor långt utöver sitt ”opolitiska” mandat.

Den nye ECB-chefen Mario Draghi föreslog nyligen obegränsade stödköp av skuldländernas statsobligationer, på villkor att nya nedskärningar av välfärden görs i dessa länder.

Draghi är inte folkvald och i princip oavsättlig.

Han ska stå utanför politiken, men ändå föreslå politikerna vad de ska göra. Vem har gett honom det mandatet och vem står han till svars för i sin maktutövning, om det skulle gå snett?

Jag anklagar EU:s politiker och funktionärer för att manipulera bort misshagliga politiker.

Ingen saknar Silvio Berlusconi, men italienarna hade faktiskt valt honom. Samtidigt var det knappast de som avsatte honom.

Samma sak gäller för Giorgios Papandreou, premiärminister i ett dysfunktionellt Grekland, men en i huvudsak hederlig person och en brinnande europé. Han föreslog det mest förbjudna, en folkomröstning, och försvann i det följande tumultet, där hans kollegor inom EU spelade en aktiv roll för att utse hans efterträdare.

Jag anklagar EU-byråkratin för att skapa absurda kontrollsystem, som bygger på misstro, trots att ett demokratiskt kärnvärde är tillit.

Inför toppmötet 29-30 juni fanns ett förslag, som ströks i sista stund, om att EU ungefär som en kolonialmakt skulle kunna gå in och skriva om ett lands budget, om det är för stora underskott och skulder.

Med denna sorts demokratiska okänslighet bäddar man för politisk extremism. Enskilda som tryckts ner i fattigdom och en känsla av maktlöshet kan lockas av extrema politiska rörelser.

Utan de senaste årens ekonomiska tvångströja på Grekland skulle knappast ett rent nazistparti, Gyllene gryning, nått sju procent av rösterna i parlamentsvalet. Går Italien överhuvudtaget att regera när den opolitiske premiärministern Mauro Montis mandat löper ut nästa år?

Jag anklagar EU för att med ”den enda vägens” besparingslinje ha försvårat för en legitim opposition.

I Irland, Portugal och Grekland kunde folket visserligen avsätta sittande regering, men vinnarna tvingades efter valet av EU att föra samma förtorkade nedskärningspolitik som sina föregångare.

Att det finns alternativ är demokratins livsnerv. Det finns ett skriande behov av att pröva andra ekonomiska teorier för att lindra situationen för miljoner unga som idag går arbetslösa.

I somras flaggade Barroso för en ”tillväxtspakt” som också EU:s toppmöte antog. Miljarder skulle gå till investeringar, för att balansera alla nedskärningar. Nu visar det sig att pakten var tomma ord. I den EU-budget som nu diskuteras är det nya nedskärningar på alla punkter.

Om man inte ens kan lita på Barrosos löfte om en tillväxtpolitik, varför ska man lita på annat han säger? Hur ska folkligt förtroende skapas för ”mer Europa”, om demokratin hanterats så föraktfullt som skett under de gångna åren?

Björn Elmbrant

ARTIKELN HANDLAR OM