ÅSIKT

Kinesisk akrobatik

Claes Wahlin om nobelpristagarens fantastiska berättarkonst och varför Mo Yan är en fräck lögnare.

Mo Yan och växten durra som förekommer i hans roman ”Det röda fältet” från 1987. Teckning: Nina Hemmingsson
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Berättaren i den senaste till svenska översatta romanen av Mo Yan är en åsna.

I Ximen Nao och hans sju liv (översättning Anna Gustafsson Chen, Bokförlaget Tranan 2012) slängs berättarjaget i en gryta där han får rulla runt som en friterad kyckling och sedan visas upp för kung Yama, dödsguden. Ximen har bråkat alldeles för mycket. Det är också det hans namn betyder, ’bråkig, högljudd’. Men efter Ximens ivriga, för att inte säga bråkiga protester, benådas han och får återvända till livet. Men nu som en åsna. Det slutar inte med det. Åsnan slaktas, styckas och äts upp. Hungersnöden har ingen lag. Men nya skepnader väntar honom i denna uppsluppna, buddistiska reinkarnationsroman. Han blir också en tjur, en gris, en hund.

Liksom 2000 års Nobelpristagere, Gao Xingjian, i Andarnas berg, rör sig Mo Yan i det fantastiskas domäner där inga jordiska lagar längre gäller. Det handlar om en kinesisk, litterär tradition som benämns zhigual, vilket direkt översatt betyder ’att registrera det abnormala’, respektive chanqi: ’att omfatta det förunderliga’. Denna genre, eller tematik, finns redan på 400-talet och kan spåras genom Tang- och Song-dynastierna några sekel senare fram till 1700-talets Qing-dynasti. I modern tid så finns förvaltare av detta slags fantastik hos exempelvis 1920-talets Xu Lun, en tidig kinesisk ­modernist.

Men det är under 1980-talet som ett förnyat intresse för denna litteratur föds. Västerländska författare som Kafka eller Gabriel García Márquez väcker traditionen till liv, efter att i princip varit förbjuden under Mao-epoken och kulturrevolutionen när litteraturen hade att underordna sig realismen enligt den kommunistiska ideologin. Och just Márquez och den latinamerikanska magiska realismen (och därmed också William Faulkner) har satt tydliga men (att döma av Ximen Nao och hans sju liv) självständiga spår hos Mo Yan. Ximen åsnan berättar sina öden och äventyr med en våldsam energi där tid och rum flyter lika fritt som personernas skepnad.

Gränsen mellan organiskt och oorganiskt liv är satt ur spel och personer och djur rör sig fritt mellan de dödas och de levandes rike. Berättandet präglas av en sällsam rörlighet, men utan att på minsta vis vika för de mest våldsamma, ofta rent ohyggliga, händelser eller några av alla de kroppsvätskor som flödar fram efter hugg, slag och kopulation, ­oaktat om subjektet är en människa, tjur eller åsna. Här faller kroppsdelar av lika lätt och ofta som man skördar ­ grödor, om än med mindre fruktbara ­resultat.

Vi har i Ximen Nao och hans sju liv en fresk som inte bara sträcker sig över tid, utan också gör egenartade utfärder i rummet. Att följa äventyren är lite som att se en hel värld försöka tränga igenom ett hölje av gummi. Personerna, både i människo- och djurskepnad, trycker på, drar i väg och gör utfall för att försöka komma undan eller kämpa emot alla de sociala och politiska förändringar som tycks drabba dem oftare än solen går ned.

Språket, i alla fall i Anna Gustafsson Chens lätta och rytmiska svenska, är fästat i den kinesiska jorden och dess grödor och djurhållning, vilket inte hindrar åsnan från att flyga eller tjuren från att resa sig på bakbenen som en hel karl. Man bjuder världen så som den ser ut motstånd.

Dessa i grunden djupt mänskliga varelser hamnar likt pikareskromanen i en rad faktiska, historiska skeenden under den tidiga folkrepubliken på 1950- och 1960-talen. Med sammanförandet av en social, konkret verklighet och fantastiska, ljuvligt orealistiska skeenden får historien om Ximen Nao och hans son, den andre berättaren, att likna ett slags akrobatik på spänd lina. Det politiska våldet vävs in i sagans fantastiska värld, samtidigt som sagan visar upp en brutal verklighet. Diskussionerna om Mo Yans politiska hemvist – sanktionerar eller kritiserar han den nuvarande regimen? – torde bero bland annat på just detta slags akrobatik. Författaren premierar inte det ena perspektivet framför det andra, utan tvingar läsaren att avgöra om något ska tas på fullt allvar eller ses som ett slags metamorfos till sagans naiva form.

Men är det inte just det som är konstens särart? Att skapa en dramatisk osäkerhet som tvingar läsaren, i detta fall framför allt den kinesiska läsaren, att ta sig en tankeställare?

I Ximen Nao och hans sju liv dyker det då och då upp en opålitlig kanalje som heter Mo Yan som beskrivs som en fräck lögnare, en rackare på att ljuga. Detta slags lek med fiktionen får ännu en dimension av betydelsen av pseudonymen Mo Yan: ’han som inte talar’.

Så vad gör han?

Ljuger?

Ja, inte tiger han. Eller är det en ironi som upphäver sig självt? Lögn eller sanning, en annan barriär som ständigt upphävs och som naturligtvis ställer till det om man vill försöka placera Mo Yan bland de rättrognas eller kritiskas skara.

Men för oss gwailos (spöken), kantonesiskans benämning på vita människor, är det, om vi så väljer, bara att bara njuta av romanens alla infall och ­berättartekniska tricks,långt ovan alla de deckare och ­sociala skildringar som försöker hålla oss kvar i en smutsgrå realitet.

FAKTA

Så skriver årets pristagare

”När jag hittade ungen utanför Krigsgudens tempel var han till hälften täckt av snö. Först trodde jag att han var död och tänkte att jag kanske kunde lägga några slantar på en enkel kista och begrava honom, så att inte vildhundarna skulle äta upp liket. Ett år tidigare hade en naken man frusit ihjäl utanför Jordgudens tempel. Han var knallröd över hela kroppen och kuken stod rakt upp som ett gevär, vilket fick alla som såg honom att fnissa. Din konstige vän Mo Yan har skrivit om det också, i en novell som heter ’Människan dör, men inte kuken’. Också denne döde man med sin odöda kuk begravde jag för egna pengar, på den gamla begravningsplatsen väster om byn. Den sortens goda gärningar gör ett djupare intryck än när man reser en skog av stenstoder med inskriptioner till sin egen ära.”

”Det dånade till i huvudet, som om jag verkligen hade åkt med huvudet före i en klocka, sedan allt blev svart och jag svimmade. Och när jag vaknade – ja, du kan nog gissa det själv – hade jag blivit en hund och låg i din mor Yingchuns hundkoja. Den djävla kung Yama var rädd att jag skulle ställa till med ett uppträde i hans palats, så han hade tagit till ett riktigt fult trick och förkortat reinkarnationsprocessen. Jag hade skickats direkt in i livmodern på en hynda och följt tre andra valpar ut genom förlossningskanalen.”

Ur Ximen Nao och hans sju liv (2006), översättning Anna Gustafsson Chen, Bokförlaget Tranan 2012.

Bondsonen som blev Kinas främste författare

FAKTA Mo Yan föddes 1955 i en bondfamilj i Gaomi i nordöstra Kina. Under kulturrevolutionen lämnade han skolan och började som 12-åring att arbeta inom jordbruket, senare på fabrik. 1976 gick han i Folkets befrielsearmé, då enda vägen till utbildning för ett bondbarn. I armén han fick möjlighet att studera litteratur och skriva egna berättelser. Hans första novell publicerade i en litterturtidskrift 1981.

Mo Yan utgår från uppväxtens erfarenheter i den fattiga Shandongprovinsen, förenar det historiska och sociala med folklig berättarkonst och äldre kinesisk litteratur när hans skapar sitt eget magiskt realistiska universum. Genombrottsromanen Det röda fältet utspelar sig i Gaomi under några turbulenta decennier under 1900-talet med japansk ockupation, banditkultur och svåra förhållanden för bönderna. Den filmatiserades av regissören Zhang Yimou och fick Guldbjörnen i Berlin 1987.

Romanen Vitlöksballaderna (1988) och den satiriska Jiuguo (1992) har betraktats som subversiva för sin kritik av det kinesiska samhället.

Fengru feitum(1996, på engelska Big breasts and wide hips) är en bred historisk fresk som utifrån en enskild familj skildrar Kinas 1900-tal. Romanen Shengsi pilao (2006, på svenska Ximen Nao och hans sju liv) framställer med svart humor vardagsliv och våldsamma omvälvningar i den unga folkrepubliken, medan Tanxiangxing (2004) är en historia om mänklig grymhet i det sönderfallande kejsardömet. Mo Yans senaste roman Wa (2009) belyser konsekvenserna av Kinas påbjudna ettbarnspolitik.

Vid sidarna av romanerna har Mo Yan publicerat åtskilliga noveller och essäer i skilda ämnen, och han anses i sitt hemland, trots sina kritiska ståndpunkter, som en av de främsta författarna.