ÅSIKT

Döden, döden, döden – Lars Noréns första skönlitterära bok sedan 70-talet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är midnatt.
Regnet piskar rutorna.
Jag läser Lars Noréns nya bok – en dramatikers nattbok, en betraktelse över mänsklighetens dunklaste själlösa natt. Det finns ingen berättelse, det finns bara en berättelse och den handlar om döden.

Det går hundar här, döda hundar som saknar sina döda, bortvända människor. Det går föräldrar här och dör: ”min mor dör nu igen”, ändligheten har inget slut, den arbetar sig in i oss. Människor och hundar tigger om barmhärtighet, det är svårt att gå förbi utan att åtminstone tänka på att återvända en annan dag, kanske med en kebab. ”Ingen närmar sig.”

Noren har skrivit en hårdkokt monolog för en tid utan nåd. Men dess röst är sällsynt rörlig i sin monotoni och dess rum tycks sakna väggar, trots att det är trångt och svårt att se.

Första meningen lyder: ”Jag vet inte, jag vet inte var jag är, men jag färdas ju, vart vet jag inte längre, det är inte stilla och mörkt, det har inte varit stilla på länge, stilla och tyst”. Som i graven, ungefär. Ett tal från en plats där vårt öde som oupphörligt döende definierar varje yttrande, varje möjlighet att tänka, känna, tala, handla. Skriva.

Rösten, det här fluktuerande jaget – som ändå har en fast punkt i någon sextiosjuårig man med dåliga lungor och ett hopplöst arbete – kommenterar sitt eget framskridande (eller framskrivande), ifrågasätter vad som just sagts och varför. Tvekar, tvivlar och motsäger sig: ”Tyst och stilla, sa jag … nej, det är fel, varken tyst eller stilla. Det var bara lätt att säga”. Misslyckas och försöker, försöker igen och misslyckas. Med att sluta fråga, sluta minnas, sluta hoppas, sluta tänka, sluta tala, sluta.

I stället fortsätter språket liksom tvångsmässigt, det är det enda det kan göra. Någon talar om skelettet av en gravid kvinna, om en mors död i cancer. Om en far som dog före döden och ett möjligt möte med denne döde far på gatan i Paris, om en kvinna som tigger på gatan utanför Konsum, om en ond man i Abrahamsberg, om hon som våldtogs av sin fosterfar i flera år, om de som tappade bort sitt barnbarn för alltid, om kvinnan som står böjd i ett snöfall över sitt barn, ”det är själva vitheten som faller”, om det lilla barnet som inte minns om snöflingorna var kalla eller heta innan mamman försvann.

Ett kluster av gestalter, av förluster. Arbetet verkar handla om att upprätthålla förbindelsen till det förlorade genom att skriva fram förlusten av mening, av liv, av kärlek, allt som binder oss samman: ”Världen består av beroendet”. Och att utföra detta arbete trots att språket också är döende eller dött, trots att allt som finns är ruiner, tvivel, godtycklighet.

Man kan kalla denna nattliga bok påträngande i sitt ältande. Som läsare känner man sig något nermald, söndertuggad av en skrift vars gap slukar värld bara för att spotta ut den, förmörkad. ”En blick håller samman världen”, och i den här boken är det verkligen en enda blicks brutala ljus som sveper över omgivningarna, ödelandet, det egna jaget, språket.

Men brutaliteten rymmer också en sorts förtröstan, i form av stor språklig skönhet och galghumor. ”Jag är verkligen på ett strålande humör idag”, skriver Norén på ett ställe, ”[s]å här upprymd har jag inte varit sedan den dag då jag förlorade allt, vilket lämnade en märklig känsla av förtröstan.”

Ofta handlar det om ett (själv)distanserat tonfall mitt i livsnatten, eller ett sätt att skruva åt språket med formuleringar som: ”kasta in handduken i intet”.

I en av alla de oändlighetsvindlande meningar som utgör en sorts crescendo mot slutet av boken nämns att: ”det finns många sätt att lämna världen, som en kvinna föder en ohyvlad planka”. Den där kvinnan som föder grensle över en grav i Samuel Becketts I väntan på Godot får här alltså pressa ur sig virket till kistan på en gång.

I Filosofins natt är Dante och Paulus sedan länge döda, Hölderlin och Ekelöf och Weil ingenting annat än skuggor. Men Beckett lever och andas genom den här texten, som inte bara ekar av hans prosa, utan snarast blir ett sorts sentida eko till böcker som Molloy, Malone dör och Den onämnbare. Som om den som talar föddes där, och nu söker upp sin gamla position: ropande och mumlande från botten av meningarnas, människornas, avgrund. Dödsmärkt, dödsföraktande, förfärande ömklig och rörande.

Att denna röst åter når oss från ett annat håll, långt efter Becketts efterkrigstid, är kanske helt rimligt. Krigandet har inte upphört. Dödsskräcken har snarast ökat, gjort individen än mer instängd i sitt eget. Språket är ingenting annat än de verbala resterna av mening.

Det var inte midnatt, det regnade inte. Jag gick förbi någon som behövde pengar. Jag tänkte på min kropp, inte på hennes. Jag tänker på min död, inte de andras.

Det är natt.

FAKTA

PROSA Filosofins natt

Lars Norén

Albert Bonniers förlag

ARTIKELN HANDLAR OM