ÅSIKT

Splatter i lera

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Bang your little drums”,
Nathalie Djurberg, 2012.
Leranimation.

Utkavlat rasistiskt och sexistiskt våld på Röda sten

Ibland fungerar utställningar som omedvetna inlägg i en pågående kulturdebatt. När nu Nathalie Djurberg presenterar sina arbeten på Röda Sten i Göteborg så känns det faktiskt just så, som en kommentar till rasismens uttryck i dagens konst och kultur. Separatutställningen Fåfänga försök är i alla fall ett talande exempel på hur explicita vidrigheter man kan komma undan med utan att kallas kontroversiell bara man skruvar till det ordentligt och väljer rätt material.   

Djurberg har gjort sig känd för sina naivistiskt färgsprakande leranimationer som blandar våld och sex hej vilt. Ibland med ett humoristiskt feministiskt anslag, som då och då slagit över i det sexistiskt och rasistiskt explicita, alltid förstärkt av det allt tajtare samarbetet med musikern Hans Berg.

Djurberg lär jobba utan manus, och kanske är detta anledningen till att resultaten blir så lika varandra. Detta är en konst som antingen består av ”fåfänga försök” att gestalta en och samma fantasi, alternativt en konst som försöker göra det totalt motsatta. En konst som försöker fly sina egna tvångstankar, utan att någonsin lyckas, Nåväl, en viss utveckling är dock tydlig.        

Hennes tidiga arbeten var dramaturgiskt enkla, ofta uppbyggda kring en idé, och det var detta som kom att kittla stora delar av det internationella konstlivet för fem sex år sedan. De flesta av verken som nu visas, skapade mellan 2011 och 2012 är faktiskt dramaturgiskt mer skruvade. Men helhetsintrycket är ändå att Djurberg blivit brutalare med åren.

Den tidigare lagom lättuggade halsbrytarhumorn har fått stryka på foten för något svartare och mer svårsmält, ibland på gränsen till spekulativt trist. Men inför vissa verk vänder det sig i magen redan innan skrattet hunnit fastna i halsen. I The Parade of Rituals and Stereo­types maximerar Djurberg fullständigt gestaltningen av rasistiskt och sexistiskt våld. Eller vad sägs om stjärngossar som förvandlas till Ku Klux Klan när pepparkaksgubbarna kommer in på scenen. Det blir slagsmål, som slutar med att pepparkaksgubbarna kavlas ut fullständigt. Inälvorna trycks ut ur alla tänkbara och otänkbara öppningar och tar lersplattergenren till en helt egen nivå.  

Utställningen kompletteras med ett stort podium där besökarna själva får tillverka masker i material Djurberg jobbar med. Trots att detta bekräftar den allmänna nervositeten hos svenska konstinstitutioner över hur man gör publiken medskapande, visar greppet just här på komplexiteten i att vilja göra besökarna till kreativa medbrottslingar. För de bilder publiken uppmuntras att inspireras av kan ju knappast kallas goda förebilder.

Samtidigt förstärker just detta utställningen som en del i en lång västerländsk konsttradition, där konstens funktion är att träna förnuftet och bearbeta det fruktansvärda genom gestaltning. Men denna funktion som konsten haft under hela den koloniala moderniteten är allt annat än okomplicerad. Den som inte accepterat den, utan i stället blivit moraliskt upprörd eller kränkt, har lätt kunnat avfärdas som mindre civiliserad och animistisk.

Kort sagt har frågan om konstnärlig frihet och yttrandefrihet aldrig stått i motsats till rasistiska och sexistiska uppdelningar av liv, i mer eller mindre förnuftigt och civiliserat. Det betyder inte att all konst inom en västerländsk konstinstitution är rasistisk. Men vad den senaste debatten visat är att den lätt kan aktualisera sin funktion att dela upp människor i mer eller mindre moderna. Är det inte just detta som förenar frågan ”Lilla Hjärtat”, med Lars Vilks, Tintin, Makode Linde och många fler? De tycks alla försöka skapa mer förnuftiga och moderna människor. Sådana försök bör alltid stöta på patrull, även om patrullen själv inte har någon patentlösning på problemet.

Vill vi vara optimistiska kan vi säga att Nathalie Djurberg och Hans Berg på Röda sten på ett mer sofistikerat sätt utnyttjar konstens rum för att visa just dess tvetydiga funktion – för eurocentrismens bevarande – som allt annat än överspelad i vårt postkoloniala tillstånd. Ett fåfängt försök till upplysning, men vad är alternativet?

FAKTA

KONST Fåfänga försök

Nathalie Djurberg och Hans Berg

Röda sten, Göteborg

Till och med 25 november