ÅSIKT

Tjabbig kritik mot Chávez

Jon Weman om gräsrotsdemokratin som anklagas för enmansvälde

Foto: AP
röde presidenten Hugo Chávez firar segern i presidentvalet den 7 oktober. Chávez har varit Venezuelas president sedan 1999.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jon Weman

Senaste året har Latinamerikas vänsterregeringar, ekonomiskt och socialt framgångsrika, i stället angripits allt hårdare ur demokrativinkeln. Även Argentina och Ecuador utmålas numera tidvis som halvdiktaturer.

Hugo Chávez segrade klart i det venezolanska valet, men både svenska och internationella kommentatorer var skeptiska. I ett reportage av Dagens Nyheters Erik de la Reguera sägs Venezuela vara ”ett gränsfall mellan diktatur och demokrati” och ledarredaktionen betecknar kategoriskt landet som ”Chávez egen lekstuga”. Och enligt Aftonbladets Wolfgang Hansson är Chavés en ”Putinkopia”.

Det venezolanska folket själva är mindre bekymrade: i Latinobarometerns demokratimätningar rankas landet mellan andra och femte plats i Latinamerika. 49 procent anser att demokratin ”fungerar tillfredsställande”, fler än i exempelvis Italien.

I årtionden drev latinamerikanska regeringar en nyliberal linje som regelbundet ledde till protester med tiotals, och ibland hundratals, döda. Det är därför en smula ironiskt att det är först när de börjar föra en politik som faktiskt överensstämmer med majoritetens åsikter (gasnationaliseringen i Bolivia och oljenationaliseringen i Argentina stöddes av över 80 procent) som deras demokratiska natur ifrågasätts.

Analyserna kan vara mer eller mindre nyanserade, men det finns ett underförstått antagande som aldrig ifrågasätts. Modellen för perfekt demokrati finns redan i Väst och avvikelser från den är möjliga bara i negativ riktning, aldrig i positiv.

I en annars kritisk analys nämner Svenska Dagbladets Jesper Sundén i förbifarten att ”omkring en tredjedel av befolkningen deltar i grannskapsråd”. En tredjedel av befolkningen deltar i unika direktdemokratiska institutioner, men det framstår inte som något betydelsefullt eller anmärkningsvärt.

Direktdemokratiska råd, experiment med att ge anställda och brukare direkt inflytande över statliga företag, frekventa folkomröstningar – inget av detta spelar någon roll.

Venezuelas plan för den tunga industrin har utvecklats av ett rådslag med 600 metallarbetare, utsedda av sina arbetskamrater. När sophämtningen nyligen slutade fungera i staden Merida samlades 80 grannskapsråd och skapade på stället ett sophämtarkooperativ, som tvingade myndigheterna att skjuta till resurser för att lösa problemet. Scener från ett land som är en mans ”lekstuga”, eller gräsrotsdemokrati i aktion?

En meningsfull demokrati måste ha något att styra över. Om makten över ekonomin är helt i privata händer blir politikens roll bara att anpassa sig till finansmarknadens krav (vilket inte minst är tydligt i dagens EU). När det ena latinamerikanska landet efter det andra exempelvis tar kontroll över sina viktigaste naturresurser är det inte bara ekonomiskt rationellt, utan en demokratisering.

Samtidigt ställer det problemet med en allsmäktig stat, och missbruket av den samma för politiska fördelar. Men motmedlet mot det måste inte vara de traditionella liberala begränsningarna för politikens räckvid. Det kan vara aktiva folkrörelser, deltagande demokrati och direkt gräsrotskontroll av makthavarna – som Venezuela mer än något annat land experimenterat med.

ARTIKELN HANDLAR OM