ÅSIKT

Bono har kommit ut som kapitalismkramare

Länge sedan han sågs som någon större vänsterikon

Kanske den mest kände av irländare, Bono.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För en vecka sedan kom U2:s sångare Bono ut som kapitalismkramare.

Bono talade om välgörenhet på en konferens för världens ledande teknikföretag och deklarade sin nyvunna förståelse för att kapitalism, entreprenörskap och filantropi går hand i hand. Han hade förstått handelns roll för att skapa välstånd – hur arbetsskapare och innovatörer är nyckeln, och bistånd är bara en bro.

Erfarenheten hade gjort välgörenhetsrockaren ödmjuk, särskilt som han gått in i det här ”som en rättfärdig vredesaktivist full av klichéer”.

Det var knappast så att Bono förvandlades till Annie Lööf över en natt.

Artisten och lyxhotellägaren som grundade ONE-foundation bekämpar fattigdom och sjukdomar i Afrika, men har länge fått ta stryk för sin enorma kärlek till lyx.

När bandet flyttade från Irland till Holland 2006 för att undvika ett skattepåslag för kulturarbetare väckte det stora protester. Bandets manager insisterade då att U2 är ett ”globalt projekt och betalar skatt globalt” samt att 95 procent av U2:s affärer sker utanför Irland. Ironin i att ONE samtidigt som detta skedde kämpade för lagändringar som skulle ge insyn i att globala företag betalar full skatt i sina ­produktionsländer i tredje världen är häpnadsväckande.

Men nu kan högern helt släppa sina aversioner mot sångaren som gav de överdimensionerade sol- brillorna ett ansikte. För idén om Bono som en vänsterikon har alldeles för länge varit en etablerad högermyt.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Erik Zsigas största miss (av många) i boken Popvänstern från 2004 var att ange just Bono och U2 som exempel på den hycklande södermalmsvänsterns förebilder.

Redan då var en ung vänstergenerations unisona svar: Eh. Va?

Bono hade sedan länge, förutom i högerns fantasi, förpassats till ­samma överdådiga ideologilösa välgörenhetsplattform som Richard Gere, Madonna och Naomi Campbell.

Det går kanske att säga en hel del om den irländske filantropen och självutnämnde champagnesocialisten, men det måste vara mycket länge sedan han sågs som någon större vänsterikon.

Johannes Klenell

ARTIKELN HANDLAR OM