ÅSIKT

Propagandakriget om Chavez

Jon Weman: Chavezvänligheten i statlig tv står mot de privata mediejättarnas oblyga propaganda

Foto: AP /Ariana Cubillos
FRONTLINJEN Väljare i Caracas tittar på Chavez tal inför valet i september.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Chavez har tappat stöd jämfört med jordskredssegern 2006, säkert delvis på grund av de anledningar Erik de la Reguera räknar upp i sitt svar på min artikel i Aftonbladet den 22 oktober – och delvis på grund av en starkare oppositionskandidat.

Men i vilket annat val som helst skulle 55 procent fortfarande räknats som en bekväm segermarginal, och inte resulterat i en bevakning som nästan helt fokuserade på segrarens fel och brister.

Om vi ska göra tankeexperimentet som de la Reguera nämner, får vi i så fall föreställa oss att TV4 (och ytterligare tre hypotetiska privata TV-kanaler som helt dominerar nyhetsbevakningen) under en militärkupp ger dygnet runt-bevakning av oppositionens demonstrationer och presskonferenser, medan de har uttryckliga order att inte sända några som helst uttalanden från regeringssidan.

När regeringstrogna demonstranter dagen efter kuppen motmobiliserar och tar över stadskärnan, ställs plötsligt all nyhetsbevakning in och ersätts av såpoperor. När kuppen besegras vägrar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet att berätta om det och drar in hela sina upplagor den dagen.

Den statliga propagandan är problematisk, men den är ett svar på, och kan inte förstås om man inte känner till de privata mediemonopolens historia av oblyg politisk propaganda i Venezuela (på samma sätt var det i Argentina efter att privata medier helt ensidigt tagit jordägarnas parti i jordbrukskonflikten 2008 som flera statliga medieprojekt lanserades). De la Reguera har för övrigt själv nyligen rapporterat om liknande mediemanipulationer i Mexiko, men hur tycker han att en vänsterregering praktiskt ska bemöta dem?

Gräsrotsorganiseringen är inga “korporativa verktyg”. 2008 tvingade exempelvis arbetarråd på stålfabriken Sidor Chávez att lägga om sin politik, sparka arbetsmarknadsministern och socialisera det argentinska företaget, som han tidigare inte velat röra av diplomatiska skäl. De var chavistister, men accepterade inte för det att få sin politiska linje dikterad för sig från ovan.

Foto: AP /Eduardo Verdugo
Zapatisternas ledare Subcomandante Marcos i San Salvador, 2006.

I Sverige är det kanhända en extrem vänsterståndpunkt att stödja Chávez, i Latinamerika inklusive Venezuela står hela vänstern undantaget marginella sekter bakom honom, med olika grad av kritisk distans. Få om några köpte den i statskuppen 2002 inblandade Capriles marknadsföring av sig själv som en socialdemokrat av Lula-modell.

Ja, zapatisterna stod för en intressant och mer radikal direktdemokratisk modell än den venezolanska. De har varit en viktig inspiration på många sätt, men man kan inte bortse från att de ändå misslyckats med att göra speciellt mycket åt fattigdom och marginalisering bland Chiapas bönder och med att sprida sin rörelse till övriga Mexiko. Det är sant att det finns en tendens inom vänstern att se genom fingrarna med auktoritära ledare. Men det finns också en annan tendens, att gärna stödja folkrörelser så längde de är små, maktlösa och “rena”. Men när rörelserna lyckas ta makten och faktiskt börjar förändra saker – med det “nedsmutsande av händerna” det oundvikligen innebär – får man kalla fötter.