ÅSIKT

Kampanjen mot Mo Yan är under all kritik

Kinakännaren Göran Sommardal försvarar nobelpristagaren från småpåvarna på DN

Foto: Scanpix
nobel föreläsare I dag håller Mo Yan sin Nobelföreläsning i Börssalen i Stockholm. På måndag tar han emot Nobelpriset i litteratur ur kungens hand.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I sin söndagskrönika i Dagens Nyheter noterar Björn Wiman att Herta Müllers ”magnifika utbrott” om Mo Yans mänskliga nedrighet inte väckt vederbörlig uppmärksamhet i Kina. Möjligen kan det ha berott på att den sorts kritik som Müller framför har virvlat runt i den kinesiska bloggvärlden sedan i maj, när den kalligraferade nyutgåvan av Maos Yenan-tal publicerades (offentliggjort till och med i parti­organet Global Times). Kanske också beroende på att sankta Herta ännu inte hunnit saligförklaras i riktigt alla klotets icke-europeiska och icke-amerikanska koloniala utmarker. Vad Wimans notering också påminner oss om är hur han styr och ställer i sin egen lilla Vatikanstat.

Av de tolv kritiker som i DN fick kommentera priset till Mo Yan, har Wiman valt den enda som var kritisk till Mo Yan att bekräfta hans egna brösttonade åsikter i krönikan dagen därpå. De fyra som var odelat positiva valdes bort, däribland utomordentliga kritikern Madeleine Gustafsson. Inte heller Chen Maiping som både suttit i samma styrelse för Oberoende kinesiska PEN som Liu Xiaobo och är entusiastisk inför Mos romankonst, eller Göran Leijonhuvfud ansågs tydligen som pålitliga.

Björn Wiman, Dagens Nyheter.

Att Johan Lagerkvist och Ulrika K Engström är kunniga och erfarna bevakare av det kinesiska samhället betyder ingalunda att de är självklara val för att bedöma Mo Yans litterära kvaliteter eller hans ställning i den kinesiska litteraturinstitutionen. Men de tycker som Wiman.

Att Wiman låter intervjua Herta Müller, och inte lika nobelprisade Oe Kenzaburo, som nominerat Mo Yan som kandidat till priset – är förstås för att hon tycker som Wiman. Bortsett från de mediala spridningseffekterna från magnifika Müller, är naturligtvis Oe betydligt mer inläst på Mo Yans litteratur.

Tsvetan Todorov har kallat den här typen av diskursiv taktik för en l’inter­pre­tation finaliste, närmast­ exemplifierad med kyrkofädernas bibelexegetik. Enklast kan man beskriva det som en bakvänd syllogism: först kommer slutsatsen, sedan drar man premisserna. Först Wiman, sedan eftersägarna. Alla med samma Å i sikte.

I likhet med en klar majoritet av ihåliga intellektuella poserar Björn Wiman med retoriska frågor som inte har något egentligt substansvärde och saknar möjligheter till rimliga preciseringar i den bistra verkligheten.

”Hur påverkas en författares liv och verk av anpassningen till ett totalitärt system? Och hur påverkas systemet av författaren?”

Vilken mätapparatur och vilka lögndetektorer skulle vi ta i anspråk för att beräkna den grad av politisk avvikelse som ska gälla för att en författare, utan att buras in eller starta en veritabel gerillarörelse, ska kunna undgå att beskrivas som medlöpare?

Då måste i så fall detta gälla alla författare verksamma i diktaturer, oavsett innehållet och läsareffekten av deras verk, till exempel Stanescu och Dinescu i Rumänien. Och Herta Müller själv. Och vad ska man säga om Tadeusz Konwickis pikareska satirer som Lilla Apokalypsen och Kompleks polski, Andrzejewskis samhällskritiska allegorier Bramy raju och Och mörkren täcker jorden eller hans banbrytande roman Aska och diamanter, filmatiserad av Wajda, eller Mrozeks och Tadeusz Kantors absurda teater. Eller Rózewicz’ och Szymborskas poesi – hon hade ju skrivit hyllningar både till Partiet och Stalin? Skilde detta inte ut sig mer från vad som producerades av politruker som Putrament och Czesko, att det kunde ges annan beteckning än ”säkerhetsventil”?

Foto: Ulla Montan
Nobelpristagaren Herta Müller.

Och var det som intellektuella som Vysotskij, Tarkovskij och Okudzjava ägnade sig åt i det forna Sovjetunionen bara ”andlig massage”? Eftersom de ju inte misshagade regimen tillräckligt mycket för att bli satta i fängelse?

Naturligtvis kan man kräva moralisk anständighet av en författare, alternativt kan man strunta i den aspekten för uppskattningen av dennes litterära verk. För allt jag vet och har hört talas om är Mo Yan en anständig författare, och de snedsteg han tagit har inte inneburit men eller skada för andra. Hans genombrottsbok Det röda fältet med Zhou Yimous åtföljande filmatisering samma år (1987) innebar otvivelaktigt ett viktigt skifte för den kinesiska samtidslitteraturen. Liu Xiaobo, en annan kinesisk Nobelpristagare, beskrev effekten av Det röda fältet som något som fick ”klipporna att rämna och Himlen att darra”. När Gao Xingjian fick Nobelpriset år 2000, och detta fördömdes eller hemlighölls av den kinesiska regimen, tillhörde Mo Yan och litteraturkritikern Liu Zaifu det fåtal fastlandskineser som gratulerade Gao.

Om man som Liao Yiwu (DN 6 dec) kräver att alla kinesiska författare ska vittna – här och nu – om all den historiens ondska som han förbinder med Det kinesiska kommunistpartiet, vilka av dagens kinesiska författare återstår då av de icke skamliga utom han själv, Liu Xiaobo och ytterligare ett alltför stort, men snabbt krympande, antal samvetsfångar? En sådan moralisk absolutism slår över kvietistisk inkvisition.

Också att använda regimens tacksamhet som ett mått på halten av Mo Yans litteratur är en beprövad metod i en sådan inkvisitorisk tradition. Att vidare, med illa dold hånfullhet, förebrå bondtölpen Mo Yan hans brist på kulturaristokratisk språklig förkovran röjer något av en annan sida av den kinesiska kulturpolitiken.

Men Liaos, av alla välkända, kritik av regimens brott mot de mänskliga rättigheterna gör inte hans försök att låta Mo Yan schavottera för dem bättre underbyggda, och huvudskälet att vi överhuvudtaget får läsa det i torsdagens DN är ju att Liao tycker som Wiman.

Mo Yan är förvisso en av ett flertal vice ordföranden i Kinesiska författarförbundet. Det är en hög post, den inbegriper en hel del makt och inflytande. Men den väsentliga frågan är ju vad Mo Yan gör och har gjort med detta inflytande.

När den gamle anarkisten och vänsterförfattaren Ba Jin, efter att under Kulturrevolutionen ha utsatts för den mest högröstade och onyanserade kritik, tillträdde som Kinesiska författarförbundets ordförande 1983, innebar detta självfallet inte att förbundet blev fritt från politisk styrning. Men valet av Ba Jin – detta var detta första icke riggade valet av förbundsordförande någonsin, det hade Deng Xiaoping själv gett order om att det skulle vara – innebar en signal till ökad självständighet och yttrandefrihet för författarna.

Den väldiga författarförbundsstyrelsen fylldes av oliktänkare, ärkedissidenter och tidigare bestraffade fritänkare, som Wang Ruowang, Liu Binyan, Bai Hua, Zhang Xianliang m fl. Och Ba Jin fortsatte ända till sin död 2005 (han blev 100) att med sin ställning, sin ärevördiga ålder och sin moraliska integritet att kämpa för att vidga yttrandefriheten och för att skydda författarna från politiskt godtycke, inte minst efter Massakern 1989.

Ingenting bortom det ”magnifika” skvallret tyder på att Mo Yan skulle ha utnyttjat sin ställning till att inskränka författarnas friheter, tvärtom att han verkat i en situation där publiceringsfriheten har vidgats.

Perry Link, skribenten i New York Review of Books som Wiman refererar till, kan ju knappast räknas som annat än en mindre subtil ideologikritiker. Med hjälp av honom och Liao Yiwu har nu Wiman riggat den biktstol där det är tänkt att Mo Yan nobelpristalande ska bekänna sina politiska synder, på det att vi, biktfäder och -mödrar, sittande på våra à priori demokratiska rumpor, ska bevekas att låta honom undfå den koloniala nåden. I förhållande till en person med erfarenhet av Kulturrevolutionens ”kampmöten” och ”boskapsskjul” är detta förhållningssätt inte bara motbjudande och löjeväckande, utan framstår också som en obegriplig tillämpning av yttrandefriheten som inkvisition.

Vore Wiman, och andra, verkligen intresserade av politik och litteratur, i Mo Yans fall, hade man kunnat läsa Anna Sun, Yaxue Cao, Kenny Ng eller Liu Zaifu. Som det nu är framstår ingenting i hans metaforbrottande tirader intressant, endast ihåligheterna i dem kan väcka ett visst intresse.

GÖRAN SOMMARDAL

Kulturjournalist vid Sveriges Radio och doktor i sinologi

ARTIKELN HANDLAR OM