ÅSIKT

Så hånas vita kränkta män

Oförmögna att tänka rationellt eller stava hetsas de på nätet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Facebook-loggan för ”Vita kränkta män”.

Det finns något som skaver med konceptet Vita kränkta män. Varje dag sitter närmare 60 000 människor på Facebook och skrattar åt farsartade vardagsrasister, som komikern Kawa Zolfagary letar upp i nyhetsartiklar och på sociala medier.

Galago har just publicerat ett slags best of som Expressens kritiker Amanda Svensson uppskattande kallar för en ”småskalig motståndsrörelse mot näthat och kommentarsfältsidioti” .

Motståndsrörelse? Intressant. Vilka är då dessa digitala gerillakrigare? För allt jag ser är samma retoriska paternalism som användes mot arbetare för sisådär 100 år sen.

Vita kränkta män (och någon enstaka kvinna) hånas för att de inte kan stava. För sin oförmåga att tänka rationellt. För att vara politiskt vilseledda. För sin bristfälliga omvärldsbevakning (på Twitter kommer dock ett nytt moralistiskt outrage varje morgon klockan 8:30 för den som vill hoppa på tåget).

De vet helt enkelt inte sitt eget bästa. Och om de gjort det, så hade de ändå varit oförmögna att uttrycka det. Konceptet blir en uppsamlingsplats som efterapar samma logik den vill bekämpa. Motståndet mot näthat blir själv till näthat. Med den skillnad att den självgode belackaren har en ironisk gard där den kränkte bara har frustration.

Reflekterar dessa människor över vilka de hånar? I sitt briljanta bidrag till senaste numret av Brand påpekar ekonomihistorikern Lovisa Broström att ”högerextremismen hos unga män är svaret på den liberala ekonomiska politikens verkningar”.

Vardagsrasismens tilltagande ressentiment är en effekt av den stenhårda och statligt sanktionerade konkurrensen bland arbetslösa, arbetslinjens stigmatisering inför ett allt mindre försörjningsstöd samt bristfällig utbildning.

Av identitetspolitiska skäl upprepar Zolfagary och hans epigoner alltså vad borgarklassen gjorde för profitintresset. Det var det där med att allt upprepar sig, först som tragedi sedan som fars – det senare nu i dubbel bemärkelse. Viljan att skratta och att gråta har sällan legat närmre varandra.

Johannes Björk

doktorand i litteraturvetenskap

ARTIKELN HANDLAR OM