ÅSIKT

Konsten att bryta ner en teater

Stockholm vill outsourca alla som inte är "konstnärer" på Stadsteatern

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Stockholms stadsteater ska hyra in personal från bemanningsföretag.

Vad är egentligen konstnärlig verksamhet?

Om ett par veckor kommer revisionsbyrån Ernst & Young och Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt att ha svaret på denna eviga fråga.

På många sätt skönt, men det är knappast grubblerier över de stora filosofiska gåtorna som drivit dem till denna utredning.

Det är mycket mer profant än så.

I ett försök att spara pengar vill Sjöstedt nämligen låta så många som möjligt av de ”icke-konstnärliga” arbetsuppgifterna på Stockholms stadsteater skötas av bemanningsföretag. Individerna ska vara utbytbara och hyras in till lägsta möjliga pris.

”Lägg pengarna på konsten!” bloggade Sjöstedt i går.

Ernst & Young håller just nu på att ta fram ett förslag på vilka jobb det handlar om, rapporterar Dagens Nyheter och branschtidningen Scen & Film.

Och det råder inga större tvivel om vilka som känner sig utpekade som ”icke-konstnärer”. Tidigare har Sjöstedt nämligen velat slå ihop Dramatens och Kungliga Operans verkstäder där tekniker, skräddare, perukmakare och snickare arbetar.

Vi pratar alltså om ljud, ljus, kostym och scenografi. Uppgifter som inte anses tillhöra ”kärnverksamheten”.

Tanken att bryta ner en teateruppsättning i konstnärliga och icke-konstnärliga delar är ett i det närmaste perfekt exempel på vad den borgerliga rationaliseringsivern leder till när det kommer till kulturverksamheter – en kultursyn som inte har någon som helst kontakt med verkligheten.

En teateruppsättning (eller en konsert, en film eller en dansföreställning) görs inte av beställare (konstnärer) och utförare (tekniker). Så kanske det funkar i stadshuset och på Ernst & Young, men knappast inom scenkonsten.

En teater är i bästa fall en maskin som skapar en upplevelse för publiken allt från det att de går över tröskeln tills att de lämnar lokalen. Dessutom är bra ljudtekniker nästan lika sällsynta som bra svenska filmmanus.

Sjöstedts ambition att bryta ner och ”effektivisera” stockholmarnas egen teater är dessutom ett försök att direkt politikerstyra den konstnärliga verksamheten, vilket går helt i strid med hur svensk kulturpolitik fungerat.

Fram tills nu, vill säga.

UPPDATERING: I en tidigare version av texten angav rubriken att Stockholms teater anlitar bemanningsföretag. Det gör man inte. Ännu.