ÅSIKT

Mode är ingen konst

Därför är haute couture big business – och Mah-Jong historia

1 av 2
Mah-Jong-mode 1967.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi hade fel – under den genialiska titeln minns Carl Johan De Geer sitt sextio­tal. Mer specifikt en resa till Paris han som fotograf gjorde 1967 tillsammans med skribenten Rebecka Tarschys. Med på färden i dubbelroll som stylister och modeller fanns även textilformgivaren Gunila Axén (sedermera professor på Konstfack) och De Geers dåvarande fru Marie-Louise (som numera heter Ekman i efternamn och är chef för Dramaten).

Uppdraget var att för Dagens Nyheters räkning bevaka höstmodet. Men truppen hade bestämt sig för att göra det hela med en twist. De tänkte dokumentera Paris-modets nära förestående död. Själva tyckte de mode skulle vara konst. De gillade könlösa, ”revolutionära” designer som Mah-Jong och Schreiber & Hollington. Haute couturen var däremot, precis som kapitalismen, för ”borgerlig” (tidens skällsord par excellence) för att över huvud taget ha en framtid. Ett år, ungefär gissade de att det skulle ta, sedan skulle den gamla dinosaurien ha utrotats.

För Carl Johan De Geer var Paris-resan ett brödjobb, journalistik snarare än konst eller idealistiskt driven aktivism, och fotografierna sorterades därför efter avslutat uppdrag in i en pärm med märkningen ”Tråkiga jobb”.

När de nu fått komma ut därifrån framstår bilderna, trots en del tekniska brister, som pricksäkra barn av sin tid. Ironiskt nog speglar de ”tantiga” plaggen från just anrika hus som Pierre Cardin, Christian Dior, och Nina Ricci det sena sextio­talets Europa så som det faktiskt var – ett samhälle där tonårskulturen fanns, men fortfarande var något nytt. I kollektionerna, tjusigt modellade av de två blivande professorerna Ekman och Axén, ser vi erans framåtblickande hoppfullhet, futurismens fascination för rymden, försiktiga lekar med sexualitet och kön, och starka influenser från tidens popkulturella eipcentrum, Swinging London.

Det är modefotografi från en oskyldigare tid. I dag påstår sig modet vara en öppen och inkluderande värld. Det twittrar och instagrammar och rapporterar i realtid tills mobiltummarna blöder. Men allt som egentligen spelar avgörande roll (från John Gallianos gradvisa sönderfall till kedjornas kopierande) sker bakom lyckta dörrar; såväl hierarkierna som nepotismen är starkare än någonsin. År 1967 kunde däremot fyra glada svenskar från en i det här sammanhanget helt oviktig tidning knacka på dörren hos Dior och glatt säga något i stil med ”Hej hej, vi tänkte skriva att Revolutionen är nära förestående och att ni är er tids Marie Antoinette. Får vi låna er kläder, tack?” – och få ja.

Det är även bilder från en era då modet fortfarande förändrades tillsammans med samhället. Som modefilosofen Lars Fr H Svendsen påpekat har utvecklingen sedan dess imploderat. Kasten mellan femtio-, sextio- och sjuttiotalens trender var ju tvära. Men tittar vi på kläderna i en bild från millennieskiftet skulle den lika gärna kunna vara tagen i dag. För numer skapas bara nygamla retrotrender – modet biter sig själv i en allt kortare svans.

De franska modehusen dog inte. Mah-Jong och Schreiber & Hollington blev inte mycket mer än parenteser i modehistorien. Carl Johan De Geer hade fel. Väldigt fel. Numer tycker han dessutom att de stickiga gamla haute couture-kläderna är fina, och uppskattar hantverket.

Kanske blev det så fel därför att han levde i villfarelsen att mode är konst. När en konstnär tappar gnistan, eller faktiskt går ur tiden, så innebär det ju slutet på hans konstnärskap. Hubert de Givenchy, Cristobál Balenciaga, Coco Chanel, Christian Dior … alla de stora namnens glöd har sedan länge falnat. Men mode är big business. Kreativt, visst, men även kommersiellt. Kapitalet styr. Och det har inte råd att ta hänsyn till att enskilda individer försvinner. Så mästarna har alla ersatts av nya, framåtblickande, kreativa, geniala modeskapare som fortsätter att designa nya, briljanta, kollektioner i deras namn. Carl Johan De Geer hade fel, för mode är inte konst. Det är kreativ kommers. Det är därför det anpassar sig – och överlever.

FAKTA

MODE/FOTO Vi hade fel

Carl Johan De Geer

Waldemarsudde, t o m 28 april

ARTIKELN HANDLAR OM