ÅSIKT

Stöd de lurade skogsarbetarna

Skuldsatta kameruner tvingades plantera skog under slavavtal

Foto: SVT
Företagaren Niklas Gotthardsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SVT
Lurades Skogsarbetarna från Kamerun fick ett nytt och betydligt sämre avtal när de kommit till Västerbotten. Nu har vissa inte råd att åka hem.

De satsade på sitt livs investering, skuldsatte sig för att ha råd med resan. De hoppades kunna tjäna måttliga 18 500 kronor i månaden på hårt skogsarbete under något halvår. Pengar som skulle kunna förändra livet för dem där hemma.

De blev grundlurade, fick i slutändan nålpengar för sitt arbete – och tomhänta vågar många av dem inte ens återvända. Ingen vettig människa som såg Uppdrag Granskning om de kamerunska skogsarbetarna i januari kan ha undgått att gripas av deras öden.

Själv kände jag inte bara ilska, utan också skam över detta land som målar ut sig som arbetsrättens, jämlikhetens och de rigorösa regelverkens rike.

Men sedan verkade det lösa sig. Ansvarstagande fack och arbetsgivareorganisation grep in och de skulle få sina pengar. Sverige verkade, trots allt, fungera.

Trodde vi. Tills Uppdrag Granskning i onsdags avslöjade att papperen med löfte om arbetstid och lön är noll och intet värda i juridikens värld. Det enda som räknas är det slavavtal som de, pressade av skulderna i hemlandet, skrev på.

Ingen kommer att betala skogsarbetarna i närheten av vad de blivit lovade.

Inte Niklas Gotthardsson, som ju var den som lurade dem från början.

Inte de stora skogsbolagen Holmen och SCA – som också dragit nytta av lurendrejeriet. De har erbjudit sig att betala hemresan för arbetarna, kanske helt enkelt för att bli av med det pr-problem deras närvaro i Sverige innebär, men de lyfter inte ett finger för att de ska få sina pengar.

Inte Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, vars vd Katarina Novak med iskall arrogans vägrade ha någon annan åsikt än att så länge reglerna följts, finns inget ansvar. Arbetarna skrev på ett slavavtal. Det får de står för. De kunde ju sagt nej och åkt hem.

Inte migrationsminister Tobias Billström, ytterst ansvarig för regelverket. Han kan tänka sig att bättra på reglerna. Men de kommer knappast att gälla retroaktivt.

Jag har full förståelse för att företag inte vill statuera exempel, som skulle kunna bakbinda dem juridiskt i framtida fall. Liksom att en minister inte kan ingripa i ett enskilt ärende.

Men ingenting hindrar de bägge skogsbolagen, eller deras arbetsgivareorganisation, att helt frivilligt, kanske rent av anonymt, göra en donation. Förslagsvis finansierad ur pr-budgeten.

Detsamma gäller Tobias Billström. Som privatperson finns inget som hindrar att han skänker en del av sin väl tilltagna statsrådslön.

Men jag har heller inga större förhoppningar om att de kommer att göra det. Därför faller det på oss andra att visa att inte alla svenskar är hänsynslösa svin, som gör allt vad de kan för att utnyttja fattiga och maktlösa människor. Eller tittar bort när det sker framför våra ögon.

Nej, man kan inte hjälpa alla varje gång. Men man kan göra något någon gång.

Arvodet för den här artikeln är ungefär 1 800 kronor efter skatt. Det är mitt bidrag för att slippa skämmas för det här landet.

Så kan Du hjälpa

Stöd de kamerunska skogsarbetarna. Aftonbladet Kultur och Olof Palmes Internationella Center startar en solidaritetsinsamling till deras förmån. Du kan delta genom att sätta in pengar på Palmecentrets solidaritetsfond, plusgiro 570-2 och märk insättningen SKOG eller klicka här.