ÅSIKT

Persson blev blåst – kriget planlagt i förväg

Olle Svenning om spelet inom S inför invasionen av Irak

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Göran Persson.

”Jävla Saddam-kramare”, sa Göran Persson.

Det var en sen ­augustikväll 2002 och den socialdemokratiske statsministern ­hade bjudit ett tjog journalister till Harpsund. Några av oss undrade om inte den svenska regeringen skulle protestera mot det Irak-krig som George W Bush och hans villige medhjälpare Tony Blair förberedde.

Persson sa nej; han var välvillig till de båda västledarna. ”Jag kände mig som en far för George”, kommenterade Persson mötet i Göteborg med den amerikanske presidenten. Men det var främst Blairs krigsparoller som Persson lyssnade till. Blair sa att Irak ­kunde skicka kärnvapen mot Storbritannien. På tre kvart skulle landet vara krossat. Premiärministern ”visste” att Irak hade massförstörelsevapen. Den brittiska regeringens främste vapeninspektör David Kelly protesterade. Han drevs av Blair-regeringen till självmord.

Ministrar i Blairs regering avgick i protest mot kriget men svenska UD litade på den brittiske premiärministern. Perssons närmaste män Lars Danielsson och Pär Nuder befann sig ständigt i London för att bli införstådda med krigsambitionerna.

”Tony” gjorde en stor insats; han såg till att Irak-frågan prövades i FN och Colin Powell var tvungen att övertyga säkerhets­rådet att USA gör rätt, sa Persson.

I dagarna intervjuas den före detta utrikesministern Powell överallt. Han ber ständigt om ursäkt: Jag tvingades tala osanning i säkerhetsrådet, säger han.

I ett utrikespolitiskt programtal i Helsingfors sa Persson att Sverige skulle ställa sig bakom en militärinsats om Irak fortsatte att trotsa FN. Han sa ingenting kritiskt om USA:s trots: att förhindra FN:s vapeninspektörers undersökning om det fanns massförstörelsevapen i Irak. Persson såg framför sig ett kort effektivt krig, avslutat på några månader

Strax efter Harpsunds-mötet med Göran Persson samtalade jag med Anna Lindh. Hon hade uttalat sig försiktigt, rentav över­slätande, om kriget. Nu var hon tydlig: ”Snabbheten till krig ­ruinerar möjligheterna till fredlig lösning.”

Valrörelsen 2002 närmade sig. Anna Lindh oroade sig för Göran Perssons välvilliga förståelse för Bushs och Blairs krig. En val­rörelse där statsministern och utrikesministern har olika uppfattningar i en fråga som gäller ett krig är omöjlig, sa hon. Lindh var ängslig för att hon kunde flyttas från UD. Hon föregrep sådana eventuella beslut genom att definiera om Irak-politiken: USA:s krigsplaner saknar folkrättsligt stöd. FN:s säkerhetsråd måste ­avgöra, vapeninspektörerna måste få längre tid på sig. Hon tog avstånd från den krigsvilliga europeiska koalition som skickade trupper till Irak.

Så småningom anpassade sig Göran Persson till den hållningen. Han gav upp om kriget och upphörde med att ­vara en av de villiga.

Kanske hade han insett att han blivit ­bedragen av sina vänner George och Tony. Kriget var ­utannonserat, beslutat och planlagt långt innan säkerhetsrådet kallades in.