ÅSIKT

Nyanser av brunt

Henrik Arnstad skriver fascismens historia – från Mussolini till Åkesson

1 av 2
Il duce Benito Mussolini grundade fascismen i Italien. Med hjälp av en missnöjd medelklass tog han makten 1922. Mussolini avrättades av partisaner 1945.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Henrik Arnstad, författare och journalist.

Vår samtid bär mellankrigstidens märke. Vi vandrar visserligen inte i storkrigets skugga, men vi prövas av permanent kris, krassa klassklyftor, kulturkamp, osäkerhet och politisk otillfredsställelse. Ur ruin­landskapet reser sig – nu som då – rörelser som lovar att ställa allt till rätta med en renande nationell renässans. Därför är Henrik Arnstads bok Älskade fascism både vältimad och viktig.

Bokens ambitiösa syfte är att fånga och förmedla internationell forskning, för att på så sätt skildra de svartbruna rörelsernas ideologi och historia fram till våra ­dagar. Det är en sann folkbildningsinsats då ett lättillgängligt svenskt översiktsverk i ämnet saknas.

Henrik Arnstad är journalist, inte forskare av facket, men har valt en vetenskaplig framställningsform. Han inleder med att redogöra för forskningens fronter och stora drag: Marxismens fyrkantiga framställning av fascismen som ett rent ­kapitalistiskt redskap, försöken att blanda samman svart, brunt och rött med kallakrigsbegreppet totalitarism samt förfäktandet att fascism enbart funnits i Mussolinis Italien.

Arnstad knyter klokt nog an till sådan forskning som vägrar fjättra fascismen i tid och rum, och menar att den inte får identifieras enbart utifrån sin yttre form (uniformerna, marscherna, ledaren). Fascismen har ett eget ideologiskt innehåll, är inte bara anti, och måste analyseras som andra handlingsinriktade idésystem. Den teoretiska inledningen är pedagogisk, om än något pratig, men följs problematiskt nog inte av en fullödig positionering.

Han ger stort utrymme åt den brittiske historikern Roger Griffins beteckning av fascismen som en ideologi vars mytiska kärna ”är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Men Arnstad varken ansluter sig eller presenterar en alternativ definition. Vad som krävs för att kunna kalla en rörelse ­fascistisk förblir oklart.

Boken lägger stor vikt vid stora förändringsprocesser (framväxten av mass­politik, ideologier och nationalism) och specifika historiska händelser (första världskriget) som föregick fascismens födelse. Bakgrunden – som brister i smått, men övertygar i stort – banar väg för en bekant beskrivning av den italienska fascismen: Den myllrande miss­nöjda medelklassmassan (konservativa krigsveteraner, futurister, syndikalister och ­feminister) vid det grundande mötet i Milano, marschen mot Rom och maktutövningen. Med Finland (Lapporörelsen) och Argentina (peronismen) illustreras den fascistiska ideologins internationella spridning och in­flytande i olika form.

Därefter blir dispositionen mer tematisk. Fascismens förhållande till tradition och ­modernitet diskuteras och med fallet Spanien dras en (väl) skarp gräns mot konservatismens bevarande väsen. En spretig framställning av förintelsen framhäver fascismens rasistiska karaktär och mordiska konsekvenser. Trots en gammal och stelbent genus­teori fångas fascismens manlighetsideal och antifeministiska sida.

Arnstad vrider och vänder vetgirigt på fascismen. De varierade empiriska exemplen ger inblickar i länder och rörelser vid sidan om allfarvägarna. Han frilägger en ideologi som med sitt löfte om att återupprätta nationens sanna väsen manar fram fiender och stint riktar sin revolutionära blick framåt.

Det är en på många vis föredömlig insats, som dock vilar tungt på skildringar av ­fascismens form och praktik. Försöken att identifiera idéer i tal och texter är få. Särskilt svårförståeligt är att Arnstad ­inte fördjupar sig i den tyska rörelsen och dess omfångsrika material. Därmed ­riskerar han också att bekräfta den icke-ideologiska bild han vill bestrida.

Det är för övrigt en förlust att Arnstad i stort bortser från tysk forskning, både om tredje riket och om fascismen i stort. Den tyske historikern Wolfgang ­Wippermanns verk om den världsvida fascismen – vilket visar att man kan ­diskutera fascistiska inslag i politisk ­islam utan att använda det belastade ­begreppet ”islamofascism” – förbigås med tystnad. Med tanke på sina anspråk arbetar Arnstad för ensidigt med anglosaxisk litteratur.

Avsaknaden av en klar definition förvärras av att Arnstad inte använder analytiska jämförelser mer. Vad betyder det att Moskvas och Manhattans skyskrapor liknar ”fascismens arkitektur”? Att det existentiella omfamnandet av kriget, tvärtemot vad Arnstad påstår, inte var unikt; att Thomas Mann och många andra konservativa tänkare gjorde just det samma?

Det blir därtill slarvigare ju längre fram i tiden Arnstad kommer. Slutkapitlet är en katalog över samtida partier och politiska rörelser vilka – ­utan notis om statsvetenskaplig forskning som arbetar med helt andra termer – snabbt kategoriseras som fascistiska. Sverige­demokraterna hamnar, efter ­något större analytisk ansträngning, i samma fack. Det finns fog för det; om man betonar betydelsen av (ultra)nationell pånyttfödelse, beaktar partiets arv och ser det demokratiska deltagande som strategi. Bevisföring hade dock kunnat vara mer utförlig. Likaså är det förvånande att Arnstad helt utesluter sociala förklaringar till fascismens frammarsch, då som nu.

Jag har alltså mer än randanmärkningar. Inte desto mindre är Arnstads bok ­värdefull. Han vill återinföra ideologin i den dagliga debatten, få oss att fråga vad som finns bakom partiernas nyspråkliga pr-prosa. Ideologierna är inte döda. ­Inser vi detta kanske vi till sist förmår identifiera och göra oss fria från det förödande grepp nationalismen, också i icke-­fascistisk form, har om vår samtid.

FAKTA

SAKPROSA Älskade fascism

De svartbruna rörelsernas ideologi och historia

Henrik Arnstad

Norstedts

ARTIKELN HANDLAR OM