ÅSIKT

Mest vinner

Kvantitetsjournalistiken nyhetsmediernas räddning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: HBO/AP
Jeff Daniels som tv-murveln Will McAvoy i ”Newsroom”.
Mats Svegfors. Foto: Scanpix
KULTUR

Du måste läsa hela den här texten!

Du får inte hoppa över något.

Vi ska nämligen diskutera begreppet ”kvalitetsjournalistik” här, och är det något jag fått lära mig om kvalitetsjournalistik så är det att den består av väldigt långa texter. Och man måste läsa hela. Annars blir man ”fördummad”.

Motsatsen till kvalitetsjournalistik är nämligen ”snuttifiering”, ett ord som dök upp i svenska språket ungefär samtidigt som MTV började visas i början på 90-talet. Ett annat hot är ”tabloidisering” – ett ord som lanserades av litteraturvetaren Tomas Forser och betyder ungefär ”snaskig”.

Men trots att många debattörer svänger sig obesvärat med uttrycket är det få som kan sätta fingret på vad det egentligen är. En vanlig idé är som sagt att långt är bättre än kort.

I februari publicerade före detta radiochefen Mats Svegfors till och med en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken Kvalitetsjournalistiken på snabb reträtt i Sverige där han just räknat längden på artiklar i svenska tidningar och kommit fram till att de blivit kortare. Han var mycket missnöjd.

Märkligt nog är ofta uppfattningen om vilken journalistik som går på djupet ganska ytlig. De nyhetsmagasin som omtalas som ”fördjupande” ser i alla fall alltid ­likadana ut. Time, Newsweek, The Economist, Fokus. Har tidningen en röd ram på omslaget kan man räkna med att den åtnjuter stort förtroende hos den bildade medelklassen.

I kväll har ett av de mest underhållande och svulstiga försvarstalen för kvalitetsjournalistiken någonsin premiär på SVT – dramaserien The newsroom.

Aaron Sorkin är en briljant manusförfattare som oftast skriver om medelklassmänniskor och deras lyckade karriärer. I West wing (Vita huset) har han skildrat politiska strebers med hjärtat på rätta stället. I The social network berättade han historien om Facebookgrundaren Mark Zuckerberg och i min favoritfilm Charlie Wilsons war berättar han den dubbeltydiga historien om hur kongressledamoten Wilson lade grunderna för talibanrörelsen genom att finansiera den afghanska motståndskampen mot Sovjet.

I fjol spottade han så ur sig The newsroom. En tv-serie om superintelligenta, högutbildade reportrar som kan en massa saker utantill.

Den gamle murveln Will McAvoy (Jeff Daniels) avslöjar av en slump att han röstar på republikanerna och håller på att förlora sitt jobb. I stället tvingas han att göra ett nytt program tillsammans med sin gamla flickvän MacKenzie McHale (Emily Mortimer). Hon övertalar honom att den goda journalistiken är hotad och att de måste rädda den genom att presentera ”fakta” för det amerikanska folket. I Sorkins värld hotas journalistiken nämligen av ytlighet, korrupta medie­ägare och de ”nya medierna” (bloggar, Twitter och Facebook).

Snuttifiering. Kommersialisering. Tabloidisering.

Självklart blir deras program ganska tråkigt. Det är ju djuplodande. Men hur står sig Sorkins analys av den amerikanska journalistiken mot verkligheten?

Han har rätt i en sak – den är hotad.

För två veckor sedan kom nämligen facit. Ansedda amerikanska Pew research center publicerade då sin årliga rapport State of the news media med fokus på val­året 2012.

Det är deprimerande läsning.

Antalet journalister i verklighetens ”newsrooms” har minskat med 30 procent sedan år 2000. För första gången sedan 1978 är antalet heltidsanställda journalister i USA färre än 40 000. CNN halverade antalet nyhetsinslag mellan 2007 och 2012. Antalet intervjuer (som kräver mindre arbete än ett inslag) har däremot ökat med 31 procent.

Det mest oroande resultatet är att en tredjedel av tittarna/läsarna har övergett ett medium för att de tycker att nyheterna blivit sämre.

Pew konstaterar att det blivit mycket lättare för pr-konsulter och politiker att få ut sina budskap. Under valet 2012 kom hälften av alla påståenden i media om presidentkandidaterna från politiker och bara 30 procent från reportrar. I valet 2000 var siffrorna de omvända.

70 procent av alla påståenden var dessutom negativa. En drastisk förändring från 2008. Den politiska bevakningen i nya medier som Twitter och Facebook var dessutom mycket mer negativ än i ”gammelmedia”, enligt Pew.

Alltså – det går dåligt. Kanske inte historiskt dåligt, men riktigt dåligt. Vi kommer troligen att minnas 90-talet som en journalistisk guldålder, med hyfsat avpolitiserade nyhetsredaktioner, goda resurser och många läsare och tittare. En upplyst tid.

En sak är dock säker – det är inte dålig journalistik som förstört journalistiken. Att vara kort och kärnfull är fortfarande en dygd. Att skriva om kändisar är fortfarande inget hot mot den politiska rapporteringen. Att det dykt upp nya uttrycksformer kan rimligtvis inte vara ett problem.

Nej det verkliga problemet är inte att medieägarna är kommersiella (eller korrupta, som Sorkin tror) utan att de visat sig för giriga. Åtminstone i en lågkonjunktur av den dignitet vi ser just nu.

Trots att tittarsiffrorna sjönk och antalet nyhetsinslag halverats slog CNN rekord i fjol (600 miljoner dollar). Rupert Murdochs imperium (Fox News, Wall street journal, m fl) kunde i höstas tredubbla vinsterna. I Sverige kan vi se hur både Bonniers och Schibsted plockar ut stora förtjänster ur sina mediebolag samtidigt som de drar ner på redaktionerna.

Ett typiskt beteende i lågkonjunktur kanske. Man tömmer ladorna och gömmer pengar i madrassen. Men det är inte rimligt. Mediebranschen måste lära sig betydelsen av uttrycket ”good enough”. Att tjäna tillräckligt. Den måste justera vinstkraven om den vill överleva.

Så även om man blir rörd till tårar av Sorkins romantiska bild av den goda journalistiken så har han i grunden fel. Det är inte den mystiska ”kvaliteten” vi ska fokusera på just nu. Det är kvantiteten.

Kvantitetsjournalistik är det enda som kan rädda den här branschen i längden. Fler journalister. Fler storier. Fler läsare.

På så sätt har Mats Svegfors rätt. Vi måste mäta och räkna för att förstå varför läsarna sviker.

Nå, vad tycks?

Det här var väl en ganska bra artikel? Den var lång i alla fall.