ÅSIKT

Thatcher likgiltig för IRA-männens död

Hungerstrejken krävde tio dödsoffer innan premiärministern mjuknade - en aning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maskerade soldater skjuter salut för att hedra Bobby Sands vid hans begravning. Bakom kistan står Gerry Adams, de Nordirländska republikanernas dåvarande ledare. Foto: AP
IRA-medlemmen Bobby Sands blev 27 år gammal. Han svalt ihjäl i Maze-fängelset utanför Belfast 1981 i protest mot Thatcher-regeringen.
KULTUR

Booong! Booong! Booong!

Jag var 17 år gammal och lyckades märkligt nog utverka ledighet från gymnasiet för att under någon vecka supa mig runt Skottland.

Nu hade jag tagit färjan från Cairnryan till Belfast för att besöka farmor i Dublin.

Nordirland, som jag aldrig tidigare hade varit i, kändes som ett äventyr för en alldeles för ung och dum pojke. Inbördeskrig! Bilbomber! Soldater och frihetskämpar!

Buss från hamnen in till staden. Jag lärde mig snabbt den hårda vägen att det alls inte fanns någonting sexigt med krig. Stridsvagnar, taggtråd, beväpnade män på hustaken. Och hela tiden ljudet: Booong! Booong! Booong!

Jag var livrädd och pep fort som ögat ner till Dublin och trygghet och farmor och en förklaring till oväsendet. Det var de katolska hemmafruarna som dunkade med soptunnornas lock för att sprida nyheten: Bobby Sands är död.

Sands var en nordirländsk politiker och medlem i IRA som avtjänade ett fjortonårigt fängelsestraff för olaga vapeninnehav. Han inledde en hungerstrejk för att den politiska statusen för fångar från paramilitära grupper, avskaffad av en labourregering, skulle återinföras.

Margaret Thatcher vägrade. Den 5 maj 1981 avled Sands av undernäring.

Först sedan ytterligare nio män hade svultit sig till döds och vreden över hur de behandlades spridit sig runt de brittiska öarna gick järnladyn i någon mån kraven till mötes.

Vi är många som ännu i dag betraktar Sands död som ett justitiemord.

Booong! Booong! Booong!