ÅSIKT

Klassisk normalisering i Ibsens ”Dockhemmet”

Lätt, precist och kallsvettigt av Moment:Teater i Stockholm

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

TEATER Jag har varit i ett helt hopklämt Dockhem. En pytteliten, billig gillestuga där Thorvald och Nora trängt ihop sig med en plastgran, spelar Jingle Bells på hög volym, har skickat ungarna till mormor och pratar med Barbiedockor i alla biroller.

Jomen det är Ibsen. På Moment:Teater i Stockholm. Och det är obehagligt.

För Thorvald har blivit en stor stark alfahanne som släpper kalla pustar av latent våld mellan stomatolleendena. En tung, bökig kostym av lyckad finansmanlighet ska han bära över sin lilla, lilla osäkra kärna. Klart han måste kittla sin fru väldigt hårt ibland och väsa att Lillärkan min, är min, bara min dyraste ägodel.

Nora, i sin blonda peruk, kämpar med att aldrig glömma att kåtkrydda troskyldigheten, baby­dollsensualismen och sitt infantila kissemisseri tills ögon och armar bokstavligen börjar tappa synk av stress, då allt detta purr är förutsättningen för att karln inte ska brisera. Ibsens underliggande hot, avslöjandet av Noras hemliga skuldväxel, det hotet antyder magknipande nog regissör Pontus Stenshäll är att ett kok stryk eller en liten äktenskaplig våldtäkt nog kunde drabba Nora om hon avslöjas med ett sådant vuxet initiativ. När allt väl uppdagas är det alltså en klassisk normaliseringsprocess Nora upptäcker och lämnar. Dansandet runt en diskret knuten näve upphör. Och upphör att attrahera henne. Slutet föreslår möjligen något annat här men jag tycker så i alla fall.

Och att Maia Hansson Bergqvist och Anders Berg spelar fram alltihop så lätt, precist och kallsvettigt.