ÅSIKT

Därför blev jag sosse

Omar Mustafa svarar på frågor som skulle ha ställts om han inte var muslim

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4
Var står Omar Mustafa politiskt i de stora frågor som socialdemokratin brottas med?
KULTUR

Mustafadebatten har främst varit en diskussion om och inte med Omar Mustafa. När frågor ställts till honom har de formulerats som anklagelseakter. Det som helt kommit bort är var han står politiskt i de stora frågor som socialdemo­kratin och det svenska samhället brottas med i dag, frågor som skulle ha ställts om han inte var muslim. Vi samlades därför kring köks­bordet för att tala politik.

Mustafa bestämde sig för att gå med i Social­demokraterna år 2010 då det stod klart att Alliansen skulle fortsätta i fyra år till:

– Jag såg att välfärdssamhället monterades ned. Jag såg hur segregeringen på­tagligt växte. I Tensta där jag bor och Rinkeby där jag är ganska mycket har centrum kollapsat. Myndigheter och företag har flyttat därifrån. Skolorna har blivit sämre. Välfärden i området minskade samtidigt som den ökade på andra sidan stan.

Utvecklingen gjorde honom orolig och förbannad:

– Samtidigt kände jag att Socialdemo­kraterna, som var det parti som skulle kunna bryta utvecklingen, inte riktigt uppfattade problemet. Så jag engagerade mig i social­demokratin. Ideologin passar mig väl: Tron på jämlikhet, solidaritet, rättvisa, på lika rättig­heter; de klassiska socialdemo­kratiska värderingarna kunde jag känna mig trygg i.

Vänsterpartiet var aldrig ett alternativ, säger Omar Mustafa:

– Det är ett samhällskritiskt parti och jag håller med i mycket av kritiken. Men kritisera kan jag göra från civilsamhället. Jag vill att det skall hända något och jag tror att det är inom socialdemokratin som man kan skapa en förändring.

Mustafa talar om framväxten av ett fyr­delat klassamhälle, med överklass, medelklass, arbetarklass och en rasifierad underklass, vilket han upplevde att socialdemo­kratin inte såg:

– Det är inte vita metallarbetare som är underklassen i dag.

I partiet fanns få som talade om rasism, menar Mustafa. De talade om främlingsfientlighet, om integration, om invandrare som en jobbig grupp som måste anpassa sig.

– Jag kände att det var fel. Utifrån social­demokratiska värderingar skall vi tala jämlikhet i stället. Precis som arbetarklassen gjorde för hundra år sedan.

Omar Mustafa kom sent in i partipolitiken. Hans politiska bakgrund finns i civil­samhället, i förorts­organisationerna och i den svensk­muslimska rörelse som hämtat sin inspiration från de svenska folk­rörelserna och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

Han är äldst i en syskonskara på fem barn. Pappa är busschaufför och mamma barn­sköterska. Föräldrarna var stats­lösa kurd­araber i Libanon. I Sverige blev föräldrarna för första gången medborgare i ett land.

Som andrasvenskar uppskattade Omar natur och friluftsliv. Han blev scout. Senare gick han med i Sveriges unga muslimer och valdes till viceordförande i Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer. Han engagerade sig i För­ortsriks­dagen och kampanjen Alla lika alla olika som jobbade med alla diskriminerings­grunder: etnicitet, funtionsnedsättning, kön, köns­identitet, religion, sexuell läggning och ålder.

– Vi lärde oss normkritik av hbt-rörelsen och tog med det i det muslimska arbetet och pratade normkritik även där.

Mustafa såg dessa korsbefruktande kun­skaper som en politisk tillgång.

– Jag ville ta in erfarenheterna från engagemanget i civilsamhället in i partiet, för många i partiet har inte erfarenhet av engagemang utanför partiet.

Han närde förhoppningar att något kunde hända inom det socialdemokratiska partiet.

– Ledningen har rört sig åt höger men jag vet att majoriteten av medlemmarna är av en helt annan uppfattning än ledningen i många frågor. Ta till exempel frågan om vinster i välfärden, där typ nittio procent av medlemmarna inte tycker att man ska ha vinster i välfärden men där partiledningen har en annan uppfattning.

I motsättningen mellan en partiledning som behandlar politik som administration underställd marknaden och en bas som vill föra jämlikhetskamp är det tydligt var Mustafa ställer sig:

– Jag tror på politik som redskap. Jag tror inte att marknaden kan lösa alla problem. Politikerna måste hitta lösningar och ta till sig av den forskning som finns. Segregering, hemlöshet, bostadsbrist, tiggeri, allt det här är strukturella frågor som måste lösas med en politik baserad på jämlikhet.

Mustafa säger att han gärna ser att man bygger ett nytt miljonprogram, med blandad bebyggelse och rimlig hyressättning. Mångfacetterade bostadsområden kan motverka klassegregering och vardags­rasism och vore inte slöseri med resurser. Tvärtom. En satsning på bostadsbyggande stimulerar arbetsmarknaden och är långsiktigt lönsamt.

För Mustafa är positiv sär­behandling ett möjligt instrument för att bryta såväl manlig som vit hegemoni. Socialdemokraterna, menar han, har haft en bra erfarenhet med varannan damernas på sina listor. Maktstrukturer som bara gynnar dem som redan sitter vid makten måste brytas upp:

– För mig är kvinnokampen samma sak som antirasismen. Strukturerna liknar varandra. På arbetsplatser med nästan bara kvinnor är det ändå mannen som är chefen och får den högsta lönen. Det är samma sak med taxi­branschen eller bussbranschen. Fullt med invandrare, men det är den enda vita gubben som är chef och har den högsta lönen. Det är liknande ut­maningar. Vill man tala klass i dag måste man tala ras. Vill man tala ras i dag måste man tala kön. Det är samma mekanismer som stänger ut, samma mekanismer som missgynnar.

Mustafas tid i social­demokratin blev kort:

– Jag gick in i social­demokratiska partiet för att jag ville bekämpa den strukturella rasismen i samhället. Jag fick signaler om att partiet var redo att förnya sig, men de var inte beredda på att möta ett sådant motstånd.

Socialdemokratin, säger Mustafa, är inte immun mot antimuslimsk rasism:

– Under mellankrigs­tiden kunde även progressiva socialdemo­krater påverkas av då­tidens rastänkande. I dag cirkulerar islamo­fobiska tankegångar också bland partiets företrädare. Den strukturella rasism som finns inom partiet har gett plats åt personer som fungerar som ett slags alibin. Genom att åberopa muslimsk bakgrund eller rötter i Mellanöstern kan de uttrycka fördomar som vita partimedlemmar inte kan säga av rädsla att uppfattas som islamo­fobiska eller rasistiska.

Han visste alltså att det på sina håll fanns ett internt motstånd mot att muslimer engagerar sig, men partiet visste nog inte att det var så hårt och de var varken villiga eller förmögna att hantera det. Dessutom, menar Mustafa, låter ledningen sig styras av medier. De tar mer hänsyn till vad motståndarsidan och deras väljare tycker än vad de egna medlemmarna tycker:

– I drevet mot mig, om de hade följt sin egen värdegrund, så hade de gått ut och försvarat mig, men nu tänkte de att vi kan förlora på det här, vi kapar honom. Tyvärr är det den parti­kulturen som råder i dag.

År 2010 var året då Sverige­demokraterna valdes in i riks­dagen på ett anti­muslimskt program. Såväl valet av Mustafa till parti­styrelsen som hans påtvingade avgång samman­­hänger med striden om islamo­fobins politiska legitimitet. Diskussionen om Mustafas muslimskhet överskuggade de politiska frågor han ville lyfta fram i partiet:

– Efter det som hänt finns det ingen anledning för mig att vara kvar. Just nu vill jag inte vara med i något parti över huvud taget.

Det betyder dock inte att Mustafa gett upp hoppet om politiken:

– Jag tror på folk­rörelsen, på frihetskampen, det är inte att underskatta. Kan man inte påverka partiet inifrån kan man göra det utifrån.

Den här texten går inte längre att kommentera

Vi har rundat av diskussionen. Tidigare inlägg går dessvärre inte att se, en tekniskt brist vi är medvetna om. /Redaktionen

Mattias Gardell & Edda Manga