ÅSIKT

Internet gick sönder

Martin Aagård om nätfesten som kom av sig och mannen som försöker få oss att nyktra till

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3
Var är partyt? Efter bara 20 år är våra nätlekplatser hårt reglerade av lagar och ett fåtal stora företag.
Vadå internet? Evgeny Morozov, lite på tvärs med alla andra.
KULTUR

Länge funderade jag på vad som egentligen var min generations Woodstock. Ett bra tag trodde jag att det var rave-festerna i början på 90-talet. Mest för att jag inte var där. Och jag brukar vanligtvis missa allt som är riktigt kul.

Jag började misstänka att det inte fanns någon stor, gemensamhetsskapande upplevelse. Ingen mindblowing, hedonistisk sensation som omformade vårt sätt att leva och se på varandra. Stora delar av 90-talet gick ju ut på att undvika att göra saker i grupp. Vi lyssnade på introvert lo-fi-musik, odlade skägg och ironiserade över alla som hade åsikter som stämde överens med fler än tre andra personers.

Men svaret fanns mitt framför näsan på mig hela tiden.

Internet.

Det var ju där allt hände. Billiga droger. Fri musik. Fri sex. Plötsligt hade vi verktygen för att mobilisera massorna, granska kapitalet, visualisera orättvisorna, samla namnen och trycka t-shirtarna.

Det var en omtumlade upplevelse. Som man brukar säga – den som minns sin första mejladress har aldrig varit på internet (alla som haft en tidig mejladress förstår vad jag menar, alla ni andra får fråga mamma hur de såg ut). Men som med alla stora fester, så var den tvungen att ta slut.

Det sägs att dagens unga är en ”online-generation” eftersom tvååringar förstår hur man använder en ipad. Det är inte sant. Dagens unga vet inget om internet.

De kan för det första inte skriva kod. Bristen på programmerare i Sverige är så stor att alla större företag outsourcar programmerandet till Indien, Vitryssland och Ukraina. Dagens unga kan inte ens surfa på nätet längre. De kan klicka på sina Facebook-appar i sina mobiltelefoner. Som tvååringar. Men de begriper inget av den struktur som gömmer sig bakom. Och de begriper framför allt inget av den frigörande potential som en gång fanns i det där nätverket.

Onlinegenerationen är 35–45-åringarna. Och den är besviken. Fruktansvärt besviken. Dagens internet är långt från den kaotiska, anonyma rockfestival den var i början. Precis som alla nya teknologier har den monopoliserats och begränsats. Det hände elektriciteten, telefonen, radion och det hände den decentraliserade anarkistiska nätverksteknologi vi trodde skulle ta oss in i en annan tidsålder. Men efter bara 20 år är våra nätbaserade lekplatser hårt reglerade av lagar och ett fåtal stora företag. Twitter är ett auktoritetsstyrt forum, lika subversivt som Fråga kultureliten på TV2. Bloggar och artikelkommentarer har blivit politiska propagandaorgan. Facebook är en reklamplattform där vi sorterar fram annonser åt varandra. Youtube är en marknadsföringskanal. Wiki­leaks källor sitter i fängelse. Mr Wikileaks själv sitter på en ambassad i London och väntar på bättre tider. Pirate bay sitter i ett tredje fängelse.

Och som om inte allt detta vore nog kommer nu Evgeny Morozov och säger att vi hade fel hela tiden. Det vi trodde var århundradets fest var ingen fest egentligen. Det var bara en stor illusion.

Morozov är en internetteoretiker född i Vitryssland, som gjort sig ett namn genom sina försök att avprogrammera internet-­generationen. Det är dags att nyktra till och förstå vad som egentligen hände i går.

I sin förra bok The net delusion ifrågasatte han den oerhört optimistiska tanken att internet är en helt avgörande, frigörande politisk ”kraft”. Internet är i lika stor utsträckning ett verktyg som används av totalitära stater för att övervaka, förtrycka och stänga in sina medborgare som det används av arabiska demokratiaktivister eller kinesiska dissidenter, menade han. Och vad är poängen med en decentraliserad internetburen revolution om du står utan möjlighet att ta makten när den är genomförd? Tänk på Egypten.

I sin nya bok To save everything – click here fortsätter han granska idén om internet som en kraft, en orsak, en bakomliggande struktur.

Det hela är feltänkt, menar han. För tänk om den ”digitala revolutionen” inte var en riktig revolution? Tänk om digitaliseringen visserligen var en stor, intressant händelse, men att allt är sig ganska likt?

Den nya boken riktar sig dels mot vad han kallar ”solutionism” – sökandet efter internetlösningar på problem som inte finns. Dels mot den lätt religiösa ”internetcentrismen”. Det är en religion som har lutheranska drag, menar Morozov. Internetcentrist­erna ser sig som reformatorer, som utrustade med sin nya tryckpress (internet) vill störta auktoriteterna och skapa en direktkontakt med gud (massan).

Morozov är så skeptisk till internetcentristernas revolutionära historieskrivning att han till och med vänder sig mot uppfattningen om att Gutenberg och boktryckarkonsten skulle ha förändrat vår kultur i grunden – en av de populäraste analogierna när man diskuterar nätet.

Det vore skönt om man kunde avfärda honom som en konservativ gnällspik, men det är verkligen inte hela sanningen. För hans ärende är faktiskt att trösta den deppiga internetgenerationen.

Internet är inte förstört. Det är inte ens så sårbart som vi tror, menar Morozov. Tvärtom. Om vi bara försöker förstå de högst verkliga ekonomiska och politiska krafter som styr nätverket så kan vi använda det bättre.

Och alla monopol behöver inte vara dåliga för yttrandefriheten. Titta på posten, till exempel. Tack vare billig, centraliserad distribution av trycksaker kunde det fria ordet spridas.

Men framför allt vill Morozov förklara hur internets gamla frihetsretorik sugits upp av Silicon Valleys nyandliga före­tagarprofeter på samma sätt som Woodstockgenerationens slagord blev nyliberal ideologi på 80-talet. Och det är kritiken av dessa internet-cheerleaders som är bokens huvudnummer och stora behållning.

Lustfyllt slaktar Morozov piratteoretikern Lawrence Lessig, crowdsourcing-entusiasten Clay Shirky, teknologisten David Weinberger,för att inte tala omden hysteriskt uppblåsta teorin om Big Data – att det finns så mycket data tillgängligt online att journalister och tjänste­företag i framtiden kan försörja sig på att ”bryta” denna data – så kallad ”data­mining”.

Kanske roligast är det när han förklarar att begreppet ”gamification” (att införa upplevelser som påminner om dataspel i sina onlineprodukter) sannerligen inte är något nytt. Studenterna i hans barndoms Sovjet belönades med medaljonger när de tvingades plocka potatis.

Glädjen i att punktera uppblåsta teorier om framtiden går inte att ta miste på, men hans poänger är viktiga. Den transparens vi gärna hyllar på internet är inte alltid något positivt. Vi gillar den bara när den används i ”goda” syften. Vår kunskaps­inhämtning har inte ändrats i grunden. Det är inte ”massan” som styr vad som blir populärt, viktigt och sett på nätet. Det är till stora delar företag och deras algoritmer.

Morozov, som kanske bäst beskrivs med begreppet ”teknostrukturalist” skriver att han vill ”sekularisera” diskussionen om nätet.

Man kanske skulle kunna önska en gnutta mer ”solutionism” i hans genomgående negativa bok, men To ­save everything – click here är ändå ett portalverk till kritiken av internet som plågsamt och envetet suger den där härliga festival­berusningen ur kroppen.

Det är inte roligt alls, men man känner sig onekligen ganska nykter efteråt. Jag kanske inte släppt tanken på att internet ska frigöra oss alla en vacker dag, men det kommer garanterat ­inte att hända i morgon.